Gone Baby Gone (2008)
Drama, Kriminalare
Milslångt från det vanliga Hollywood
Få Hollywoodskådisar har blivit lika förlöjligade som Ben Affleck. Den evige sidekicken till Matt Damon har dragits med epitet som obegåvad och prettyboy. Men belackarna får käka upp sina ord, strof efter strof.
Först rollen i ”Hollywoodland”. Nu kommer Afflecks regidebut ”Gone Baby Gone” som han har producerat och bearbetat manus till. Visserligen efter bokförlaga - författaren Dennis Lehanes roman med samma namn - men faktum kvarstår: Affleck har tagit på sig ett hästjobb och gjort det bra.
Redan från inledningens nerdykande i ett ganska slitet område där nyheterna kör en story om den fyraåriga Amandas försvinnande märks en otvungen miljörealism som genomsyrar resten av filmen. Det är skildring genom erfarenhet – det Boston Affleck visar är det han och brorsan växte upp i. Därför känns det inte så beige att det är just Casey Affleck som stryka omkring som 30-årige slyngeldetektiven Patrick Kenzie i filmens huvudroll.
När han och partnern Angie (Michelle Monaghan) får en förfrågan om att hjälpa i sökandet efter Amanda är de tveksamma i början. Deras verksamhet går ut på att få fatt i folk som försöker fly undan räkningar och ett rikskänt fall med massiva polisinsatser är något helt annat. Polischefen (Morgan Freeman) och hans spaningsledare (Ed Harris) är inte heller särdeles positiva till deras medverkan. Men nyfikenhet och medmänsklighet driver dem att ta sig an fallet och fråga ut pundarna, langarna och alkisarna i grannskapet för att bit efter bit lägga fram pusslet som ger en bild av vad som verkligen hände Amanda vid hennes försvinnande.
Filmens stora förtjänst är att samtalen och händelserna flyter på naturligt, på ett sätt som ligger som ett tätt filter över verkligheten. De två detektiverna är hedervärda och oförstörda, men inte naiva och utan brister eller svärta. Mer än en gång tvingar omständigheterna dem till drastiska åtgärder som våld och självuppoffring under en historieutveckling som eskalerar från krypande till riktigt obehaglig. Scenen hos det degenererade knarkarparet är i nivå med ”Seven” eller ”När lammen tystnar”.
En annan självklar styrka är skådespelarinsatserna. Castingen är fläckfri. Amy Ryan är fantastisk i sin roll seriesvärande rännstensmorsa som lever för droger. Titus Welliver som hennes bror som lagt av med krökandet kommer inte långt efter. Monaghan levererar passande lågmält underspel och Casey Afflecks aparta tonårslook utnyttjas till hans fördel. Ed Harris och Morgan Freeman känns såklart (alltför) givna i sina snutroller. Å andra sidan levererar de. Till detta tillkommer en drös birollskaraktärer som är så övertygande och genuint motbjudande att man börjar misstänka att filmteamet rekryterat direkt från samhällsbotten.
Återstår en anledning till att ”Gone Baby Gone” får ett så högt betyg. Filmen lyckas förmedla moralisk komplexitet. Den ställer frågor om rätten att döda och ta rätten i egna händer på både grova och mer subtila plan. Vem förtjänar att leva och dö? Vad kan man göra för den goda sakens skull? Svaren körs inte ner i halsen på oss – och driver dessutom Patrick och Angie ifrån varandra, till två helt olika slutsatser. Det är milslångt från det vanliga Hollywood. Milslångt från den värld där Benniffer är brödfödan för papparazzis. Ben Affleck har lyckas kasta sitt eget öde som utdömd överbord.
ONÖDIGT VETANDE Broadwayskådespelerskan Amy Ryan verkade så övertygande som arbetarklassmorsa från Dorchester att en säkerhetsvakt misstog henne för ett fan på första dagen av filmning och vägrade henne inträde till inspelningsplatsen. Till slut såg en av filmens producenter på andra sidan barrikaderna och beordrade att hon skulle få passera. Incidenten gjorde att Ryan blev 20 minuter sen men övertygade henne om att hennes Bostonaccent var realistisk.
