Glee: The Concert Movie 2011

TV-serien som kombinerade high school-drama och fräsiga musikalnummer är ett enormt fenomen i hemlandet i USA och har hittat sin andel fans här med. Och visst, personligen tycker jag serien har sina stunder med sin glimt i ögat, rappa dialog och attraktiva, välformade karaktärer.

Tyvärr saknas praktiskt taget allt det i den här oinspirerade konsertfilmen.

Konserten, som backas upp av tusentals hysteriskt skrikande fans, består av ungdomarna från serien som i diverse bekanta outfits uppträder med klassiska hits som de gjort kända/kändare i serien. Samtliga låtar (och sångare/karaktärer) bemöts med öronbedövande jubel vare sig det är Lady Gaga eller Barbra Streisand (med undantag för Paul McCartneys ”Silly Little Love Songs” som uppenbarligen är på tok för omodern obekant för den knappt pubertala målgruppen).

Varvat med sångframträdanden är korta av typen blinka-och-du-missar-intervjuer där skådespelarna/sångarna lite löst improviserar en del roliga repliker som sina karaktärer. Det är knappast djupodlande dokumentärt men småkul, speciellt för fansen. Däremot känns det slarvigt iscensatt och så hastigt att det inte tillför någonting.

Däremot har man lagt mer krut på sidohistorier där vi får följa tre ”Glee”-fans i deras vardagliga liv. Då serien fokuserar sig på skolans freaks och nördar så som handikappade, homosexuella och överviktiga så får vi lära känna en tjej med asperger och smått ohälsosamt förhållande till TV-serien, en dvärg som lyckas bli både hejarklacksledare och baldrottning och standardbögen med sin dramatiska komma ut-historia. Det är hjärta, smärta och stor snyftfaktor på ett väldigt amerikanskt sätt i stil med ”Extreme House Makeover”.

Samtliga fans, inklusive dessa tre, får inte nog av att förutom ständigt namnge sina favoritkaraktärer tjata om hur fantastisk serien är och hur den förändrat deras liv. Det är fina ord men när man skiftar till konserten och dess stjärnor så är det bara musik och show som gäller, det finns inget intresse i att förklara seriens storhet och hysterin den orsakat. Det är inte lika vedervärdigt inställsamt som skräckfilmen ”Justin Bieber: Never Say Never” men på gränsen till lika poänglöst.

Konserten har dessutom droppat seriens vuxna, betydligt mer intressanta karaktärer, som Jane Lynchs ikoniska gymnastiklärare från helvetet eller Jayma Mays pipiga skolkurator. Med dem försvinner tyvärr charmen och humorn, och kvar finns enbart fräsiga musikalnummer och amerikanska snyfthistorier. Det är fint och lättsmält men de 84 minuterna är väldigt långa om man inte är ett inbitet fan.