Filth 2013

Nu är det jul igen och det vankas firande i staden men granarna, ljusslingorna och klapparna lyser med sin frånvaro. Jon S. Baird har regisserat en svart komedi efter Edinburgh-författaren Irvine Welshs bästsäljande roman, milslånga sträckor ifrån myset i "Ensam hemma" och "Love Actually". Kände du dig vilsen av den skotska dialekten i Danny Boyles kultstämplade "Trainspotting" som det klippts och klistrats lite från, kommer inte det här galna stycket te sig mer begripligt då den rytmiska slangen sitter i benmärgen hos karaktärerna.

På polisstationen pratas det befordran. Någon kommer att få ta över inspektörstjänsten och den sluga, beräknande Bruce (James McAvoy) är ute efter positionen men kollegorna Amanda (Imogen Poots), Ray (Jamie Bell), Peter (Emun Elliot) och Gus (Gary Lewis) är hack i häl. Han är en korrupt, passivt aggressiv och otrogen slemboll som fastnat i en osund näringskedja, badar i kroppsvätskor, sköljer ned pillren som han knaprar med alkohol och fintar om sina undersåtar - för det är så han ser på dem, utan lojalitet och med en misantropisk filosofi. Hardcore rasistiska och homofobiska kommentarer yttras till höger och vänster på pikant vis.

Prognosen förändras snabbt. Bruce tappar verklighetsförankringen, visar sig ha en hel del skelett i garderoben och hamnar i en psykologisk kollaps. Skenbilden rämnar och faller som domino-brickor en efter en när han förblindad försöker få tillbaka sin fru och dotter som outtalat lämnat honom. Just som man tror att det inte går att mala på med mer fellatio och dominatrix-sex intar filmen en annan ståndpunkt och passar över till en ryslig sluttwist där Bruce får plocka upp skärvorna från allt han ställt till med.

"Filth" är en explicit LSD-tripp, en orkestrerad kavalkad som öser på i högsta hastighet, dumpar skiten rakt i händerna på en och profilerar sig som ett moraliskt frikännande. Avdomnad blir man aldrig riktigt av det ständigt grafiska, barnförbjudna innehållet fastän filmen stympar nervtrådarna och lever rövare alltigenom. James McAvoy går tillbaka till modersmålet och klår sina motspelare med extrema mått i denna vansinnigt roliga och psykopatiska karaktärstolkning som ger äcklet ett ansikte.