Farväl Falkenberg (2006)
Drama
Avslappnat och intimt om småstadens tristess
Vänlige besökare: lita inte på mitt betyg. Inte den vanligaste meningen att börja en recension med, jag vet, men ”Farväl Falkenberg” är en film att antingen älska eller hata, och därmed ytterst svår att ge en rättvis bild av. Men jag ska göra mitt bästa.
Det handlar kort och gott om Falkenberg, en liten sommarstad i Hallands län, och fem grabbar som har oturen att bo där. Det handlar om John, som är deppig men blir glad av bacon. Det handlar om hans brorsa Holger, som gillar sin gitarr och sin bästa vän David, en flummig Nintendonörd med coola tatueringar. Det handlar om Jörgen, som är impulsiv och småkriminell, men snäll innerst inne. Och så Jesper, den ende som kom iväg. Numera stockholmaren som kommer hem över sommaren och upptäcker att tiden stått stilla, hans hem, familj och vänner är precis som han lämnade dem. Som om han aldrig varit borta.
”Farväl Falkenberg” är en film svår att definiera. De improviserade scenerna och den naturliga dialogen gör det redan från början uppenbart att filmen är en slags låtsasdokumentär – eller möjligen en dokumentär förklädd till låtsasfilm? Förvirringen kommer tidigt så jag väljer att inte ägna mer tankar åt det, utan lutar mig tillbaka och ger mig med glädje hän åt vad Jesper Ganslandt och hans vänner har att erbjuda. Han och hans barndomsvänner från Falkenberg spelar i stort sett sig själva, och improviserar fram scener kring en grundhistoria om en slö sommar i småstaden, där droger, nakenbad, tv-spelslir, alkohol och något enstaka inbrott är vardagsmat för att döda tristessen (tänk om det bara kunde bo några tjejer i Falkenberg).
Den debuterande regissören ignorerar filmmediets krav på handling och dramaturgi. ”Farväl Falkenberg” är som att läsa någons dagbok, fylld med tankar och upplevelser från det förflutna, eller ett fotoalbum där de lyckliga stunderna fångats i ett glatt, men inte fullt objektivt kollage. Det är de glada stunderna man bäst minns från sin barndom, och därför är det dem som filmen fokuserar på, men ibland gör sorgen och allvaret sig påmint. Kärleken till vännerna är stark, men längtan - efter något nytt, efter att komma bort - ligger och vilar under ytan och styr omedvetet våra huvudpersoner. Poetiska filmer finns det gott om och i de flesta fall blir det en pinsam pannkaka av alltihop, men inte här, av naturliga skäl. Filmen är gjord av falkenbergare, om falkenbergare, för falkenbergare – och alla andra stackars satar som bor i någon av Sveriges hundratals småstäder och längtar bort. Det är poetiskt men också fullkomligt ärligt och äkta, och det gör den till en film utöver det vanliga.
Att dra likheter mellan Ganslandts filmdebut och ”Fucking Åmål”, som en del har gjort, känns långsökt. Förutom att båda utspelas i en gudsförgäten håla, är filmade med skakig handkamera och att även ”Farväl Falkenberg”, enligt några, har en något homoerotisk underton (isåfall betydligt mer diskret än den i Moodyssons filmdebut, för det var då inget jag kom att reflektera över), är de två helt olika filmer. Men ”Åmål” hör till en av mina favoritfilmer och ”Falkenberg” är inte långt ifrån, med sin sköna, avslappnade stil. Jag ser redan fram emot nästa projekt, men undrar samtidigt om detta inte bara blir en one-hit-wonder av Ganslandt. Att göra något lika unikt och intimt en gång till blir mycket svårt.
Då och då kommer det en film som verkligen delar sin publik i två läger. Jag såg filmen med min kollega Mats, och medan jag blev smått förälskad i den, såg han den som en enda lång pina. Mot slutet av filmen kommer det ett par scener, uppenbart scriptade, som skär sig mot den i övrigt dokumentära känslan och enligt mig känns helt överflödiga (och tyvärr drar ner betyget från en annars given 4:a) – samma scener var enligt honom det som höjde filmen – "äntligen hände det något". Så återigen, lita inte på mitt betyg. Låter det här någonstans som en intressant bioupplevelse, så bör du ge den en chans och bilda dig en egen uppfattning.
