En prins i New York 1988

Ah, det ljuva 80-talet. Eddie Murphy var filmhumors största stjärna. John Landis var en av våra mest kreativa regissörer. Och en komedis handling kunde vara något så enkelt som kulturkrocken mellan en naiv kunglighet från Afrika och en hetsig, amerikansk storstad. Det är egentligen inte svårt att förstå varför ”En prins i New York” blev en av 1988 års största filmsuccéer.
 
Först och främst var Murphy på toppen av sin karriär efter att de två första ”Snuten i Hollywood”-filmerna förvandlat honom till stjärna på allvar. Det briljanta han gör med rollen som Akeem, prins i det fiktiva landet Zamunda, är att inte återupprepa den högljudda, gatusmarta personligheten han blivit känd för utan satsar på mjuk charm istället.
 
Det fungerar oväntat bra då vi nästan direkt sympatiserar med Akeem som vantrivs med den överdrivet kungliga tillvaron inklusive otaliga tjänare och enorma matsalar. Det är något tilltalande  klassiskt med överklassonen som bara vill vara vanlig och hitta kärlek. Därav bär det av till New York med slumområden, snabbmatsrestauranger och en ung kvinna (Shari Headley) som fångar Akeems hjärta.
 
Som sarkastisk sidekick – för att inte helt gå miste om Murphys karaktäristiskt vassa sida – finns gamle TV-profilen Arsenio Hall som Akeems lojale kamrat och underhuggare. Hall är en väl vald motspelare till Murphy tack vare sin påtagliga utstrålning och duon har fin kemi tillsammans i vad som ofta liknar en kompiskomedi av den typen Murphy gjort tidigare.
 
Här får även regissören Landis utlopp för fyndiga påhitt, något han bemästrat sedan ”Delta-gänget”. Trots att återföreningen mellan Murphy och Landis (efter ”Ombytta roller”) slutligen resulterade i bråk och ont blod så kompletterar de varandra. Inte minst när Murphy och Hall i tjockt, imponerande Rick Baker-smink spelar galna sidokaraktärer. Det är subtilare – och roligare – än många av Murphys senare filmer där han utvecklade konceptet.
 
Sedan är det bland tokiga situationer, dråpliga konflikter, bisarra möten och internskämt kul att se hur birollsinnehavarna får gott om utrymme. Här finns både tunga veteraner som James Earl Jones och på den tiden färska ansikten som Samuel L. Jackson. Till och med två blivande ”Cityakuten”-profiler dyker upp – Eriq La Salle som välfriserad douchebag och Vondie Curtis-Hall som exalterad dryckesförsäljare. Alla får sin stund att skina.
 
Till skillnad från många andra 1980-talskomedier får till och med kvinnorna vara roliga. Bland de roligaste är Vanessa Bell som Akeems tilltänkta brud. Headley är ett respektingivande kärleksintresse även om filmens romans är av den något plattare varianten, speciellt med allt kul som pågår omkring. Men ”En prins i New York” är mer renodlad komedi än någon romantisk film. Den har inte bara en värdig plats i historien som en av de mest framgångsrika afro-amerikanska filmerna utan även som någon vi än idag kan le och skratta gott åt.