Du Levande (2007)
Drama, Komedi
I skuggan av Sånger
Efter en tjugofemårig frånvaro gjorde Roy Andersson en makalös comeback med ”Sånger från andra våningen”. Filmen belönades med juryns stora pris i Cannes och här hemma blev den femfaldigt prisbelönt på Guldbaggegalan. Andersson nyaste, ”Du levande”, är likt ”Sånger” en mosaik av människoöden.
Mottot för ”Du levande” är på förhand tämligen givet: människan är en social varelse, ett väsen som i högsta grad är beroende av andra. Hennes glädje och bekymmer engagerar och fascinerar. Roy Andersson presenterar många mastiga tragikomiska porträtt: olycklig ungdomskärlek, ansträngda förhållanden mellan far och son, livskriser och missförstånd. Allt i den numer så välkända tablåliknande utformningen som även präglat hans reklamfilmer (Posten, Felix Tomatketchup).
Jämförelsen är ofrånkomlig; precis som hans föregående film så är ”Du levande” en långsam och djupsinnig betraktelse över människans begär efter kärlek. Filmen lämnar en hel del visdomsord kring det mänskliga psyket, och det märks att Andersson är en mästare på att utnyttja kamerans öga, utan att för den skull använda sig av klassiska inklipp eller dramaturgi. ”Du levande” innehåller mer ’story’ än ”Sånger”, men det är fortfarande de enskilda scenerna som står för berättandet. Vissa säckar knyts däremot ihop.
”Du levande” talar humorns språk. Om komiken i ”Sånger från andra våningen” var osynlig och åsidosatt av det dystra, så är den alltmer tydlig och direkt i ”Du levande”. Ibland blir det faktiskt nästintill absurt. Det till synes alkoholiserade parets relation är ett bra exempel. Kvinnans ynklighet och dåliga självförtroende spelas så pass ’oteatralt’ att det blir hysteriskt roligt. Den proppfulla busskuren i hällande spöregn är en annan scen i samma anda. Det är förbluffande effektivt, och man kan mellan raderna ana lite slapstick.
Marschmusik och Bluegrass förgyller och integreras också i den anderssonska estetiken. De ljuva, stillsamma tonerna blir en stabil punkt att luta sig tillbaka mot när det stundtals blir jobbigt att handskas med det grådaskiga. Bland annat återfinns en missförstådd, tubaspelande man i montaget. Tuban i sig känns, precis som mannen, som instrumentens svarta får: enkel, tråkig, underskattad. Och kanske finns där kärnan i ”Du levande”: även de mest triviala människor och händelser får plats i Anderssons värld, även en man som älskar sin tuba.
Ändå är det inte helt övertygande. Om ”Sånger från andra våningen” chockade med sin utpräglade estetik och välpusslade människoöden, så är åskådaren till ”Du levande” nästan beredd på vad som ska komma. Och det är egentligen det enda som talar emot Roy Anderssons redan prisbelönta film, likheten med ”Sånger” hindrar ”Du levande” från att stå på egna ben. På något sätt känns det som att filmen är b-sidan till en hitsingel. I grunden är den kanske till och med ett skickligare utfört konstverk, men kommer ändå alltid att stå i dess bakgrund. Orättvist förstås, men oundvikligt.
