Down in the Valley 2005

Ren och naiv himlastormande kärlek uppstår när cowboyen Harlan träffar tonårstjejen Toby. Till en början är det en rofylld och solstänkt upplevelse av underbar nyförälskelse. När Harlan (Edward Norton) tittar på Toby (Evan Rachel Wood) är det med en sådan uppriktigt och oskuldsfull förundran över att den underbara flickan valt just honom till föremålet för sin ömma låga. Rosaskimrande, soldisig och intensiv kärlek som trotsar omgivningen och i synnerhet fadern. Men alltför snart kommer det fram att trots att Harlan är äldre än Toby är han den yngre, outvecklade och ovetande som lever i en egen verklighet som inte fungerar som resten av världen.

Tidigt börjar det segla upp gråa moln på den klarblåa himlen. Tidigt börjar man undra vad som händer när den första passionen har lagt sig. I en mörkare och otrevligare vändning gör sig verkligheten påmind.

Men trots att Toby någonstans är medveten om att hennes ensamme cowboy inte riktigt fungerar som alla andra väljer hon att inte se det utan lever istället i självförnekelse. När Harlan tillbringar en dag med hennes lillebror Lonnie framgår det smärtsamt tydligt att det är två småpojkar som leker tillsammans. Och när ett barns värld rasar samman är det starka känslor som tar barnet i besittning. Vad händer då om barnet har ett vapen i hand?

Hela Harlans påhittade verklighet sveper bort som ett dammoln på slätten. Plötsligt inser man hur han omskapar och anpassar allt som sker till sitt eget huvud när gränsen mellan låtsasvärlden och verkligheten suddas ut. I nattsvart mörker kommer psykopatens manipulationsförmåga fram där den första instinkten är aggressioner och våld. Det är vanvettigt och samtidigt helt logiskt, suggestivt och obehagligt när man får veta exakt hur långt han försvunnit in i en värld som inte existerar.