De 39 stegen 1935

I "De 39 stegen" är det Robert Donats karaktär Richard Hannay som vi får följa. I början av filmen befinner han sig i en teaterlokal i London där han ser underhållaren "Mr. Memory" visa upp sin oerhörda minnesförmåga. Efter att skott avfyrats uppstår panik och Hannay flyr av en slump tillsammans med en kvinna vid namn Annabella Smith (Lucie Mannheim). Smith visar sig vara spion och den som förövarna var ute efter. Hon berättar för Hannay att hon ämnar avslöja en komplott som hotar hela Storbritanniens säkerhet, en komplott som har något med de mystiska "39 stegen" att göra. Resten av filmen skildrar hur Hannay jagas av både spioner och poliser samtidigt som han själv försöker finna sanningen och lista ut vad de "39 stegen" är för något.

Precis som Cary Grant, Jimmy Stewart och andra som Hitchcock arbetat tillsammans med känns Robert Donat som en självklar "leading man". Han har otrolig utstrålning, säkerhet och pondus i sitt skådespel. Lucie Mannheim levererar också i det korta inhopp som hon gör och Madeleine Carroll känns helt rätt för sin roll. Den som imponerar mest på mig är dock någon helt annan, nämligen John Laurie som gör en biroll som en skotsk bonde. Laurie har mycket kort tid på sig men lyckas ändå sätta en påtagligt äkta ton och känsla i filmens absolut bästa sekvens.

I denna sekvens ser vi hur Hannay på flykt beger sig till en bondgård belägen i det otroligt vackra skotska landskapet. Efter att problem uppstår på bondgården inleds en jaktscen som är oerhört bra, snygg och välgjord. Det finns också en mycket minnesvärd scen som utspelar sig på ett tåg, en scen som gav starka "North by Northwest"-vibbar. Precis som i den filmen ser vi hur den manliga huvudkaraktären på ett tåg jagas av poliser och försöker använda en kvinna som utväg, dock till mycket olika resultat. Båda filmerna använder också dessa tågscener för att introducera de kvinnliga huvudkaraktärerna, i "De 39 Stegen" är det Madeleine Carroll och i "North by Northwest" är det Eva Marie Saint.

Utöver skådespeleriet var det framförallt filmens yta som imponerade på när jag såg filmen. Hitchcock var alltid en mästare när det gällde att hitta den rätta stilen för sina filmer. Det svart-vita fotot är gudomligt och valet att förlägga stora delar av handlingen i Skottland höjde filmen ännu ett snäpp. Det faktum att filmen kommer från 1935 ger också särskild effekt. Äldre filmer av detta slag har nästan alltid en särskild charm som är omöjlig att återskapa i nyare filmer. När någon skjuts ser vi inget blod och inga kulhål, när någon åker bil eller tåg är det en fröjd att se de tydliga "effekterna" som användes under denna period i filmens historia. Det som också är tydligt i äldre filmer och framförallt i filmer av Hitchcock är att man låter saker och ting ta sin tid, man stressar inte och man klipper aldrig i onödan. Istället för epileptisk klippning lägger man fokus på genomtänkt och smart bildkomposition, och det saknar jag ofta i nyare filmskapande.

Det som gör att filmen inte riktigt når lika högt som vissa andra Hitchcock-rullar är att den känns som en light-version av "North by Northwest". När man gör en film som bygger på en relativt konventionell story gäller det att man späder på ur andra avseenden. "North by Northwest", som är en av Hitchcocks bästa filmer, har en helt annan skala och är mer välfylld när det gäller sidospår och liknande, "De 39 Stegen" är ganska svag på båda dessa punkter. Även "Saboteur" tycker jag är en film där Hitchcock hanterar en liknande premiss på ett mer intressant sätt. "De 39 stegen" förlitar sig också alldeles för mycket på slumpen och vissa scener är nästintill absurda i sin otrovärdighet. Om man väljer att bortse från dessa svagheter har man en hyfsat underhållande, rapp och välgjord film att se fram emot. Den är både rolig och spännande och de oväntade twistarna kommer som på löpande band.