Cykla med Molière 2013

Älskar man landsbygd, franska gubbar och klassisk teater så är det här årets film. Det är bara att tända en cigarett, hälla upp ett glas rödvin och luta sig tillbaka (ja, om nu detta var möjligt i en svensk biograf). Den här kulturkrocken och maktkampen plockar fram de riktigt fina russinen ur den kaka som är Frankrikes kultur - om just det är din kopp te.

Upplägget är repetitionen av Moliéres klassiska pjäs "Misantropen". TV-stjärnan Gauthier (Lambert Wilson) söker upp gamle vännen tillika kollegan Serge (Fabrice Luchini), som dragit sig tillbaka på ön Ile de Re efter en framgångsrik och respekterad karriär. Gauthier försöker övertala Serge att medverka i uppsättningen men trots ett visst intresse så hamnar de i konflikt om vem som ska spela huvudrollen...

Detta är främst huvudrollsinnehavarnas film. Luchini och Wilson lär inte vara alltför bekanta för svensk publik (med undantag för den senares medverkan i några ruttna Hollywood-filmer) men det blir snart tydligt att de är två järnstarka veteraner vi har att göra med. Och det känns som om de spelar ut hela sitt register för både deras häftiga kemi och stormiga känsloutfall skakar om bioduken ordentligt.

Här finns uppenbarligen bonuspoäng att plocka om man kan sin Moliére och uppskattar den klassiska formen av teater, som filmen ofta känns uppbyggd som. Men även icke-insatta kan njuta av den rika dialogen som visserligen duggar tätt men levereras med gott humör. Vi bjuds på underhållande såväl som tänkvärda konversationer om allt mellan himmel och jord.

Så småningom bubblar dock karaktärernas mindre smickrande sidor upp och i samma veva som de själva börjar förakta varandra så har man i publiken även svårt för att sympatisera med de här gubbarna. Det blir allt mer klart om att det är två rätt egocentriska och elaka män vi har att göra med och det blir väl bittert och mörkt, speciellt slutet.

Att kvinnosynen är onödigt gubbig är också en nagel i ögat. Den mest framstående kvinnan är en nyskild, typiskt vacker italienska som duon subtilt rivaliserar om. En annan är porrskådespelerska. Ni hajar. Det blir en aning besk eftersmak av att se högfärdiga gubbar självbelåtet läsa Moliére och bråka medan kvinnorna omkring dem är antingen objekt eller någon slags assistans. Det är ändå sevärt och otroligt välspelat men lite för gubbigt för sitt eget bästa.