Collateral 2004

Bäst blir det förstås när det finns en balans mellan staden och människorna i den, som i ”Manhattan” och ”Lost In Translation”. En balans ”Collateral” saknar men det gryniga DV-fotot är så förtrollande och miljöerna så fascinerande att man ibland vill att skådespelarna ska, som en simmare vid namn Kay en gång gjorde, försvinna ur bild.

Förstår de inte att de bara är statister när Michael Mann, efter några alldeles för långa biografier, äntligen har gjort ännu en av sina existentialistiska, neondränkta statssymfonier med ett ord i titeln? Där slutar tyvärr likheterna med gamla favoriter som ”Thief” och ”Heat”. När han borde filmatisera de resterande böckerna i James Ellroys Los Angeles-kvartett arbetar han istället efter ett ganska simpelt ”high concept”-manus den här gången. Yrkesmördaren Tom Cruise ska mörda fem personer under en natt i Los Angeles, taxichauffören Jamie Foxx ska köra honom.

Kan inte låta bli att tycka att det är något väl gimmickartat över Manns val av skådespelare. ”Heat” såldes som mötet mellan Al Pacino och Robert De Niro, Russell Crowe och Will Smith gjorde dramatiska viktökningar inför ”The Insider” respektive ”Ali” och belönades som traditionen bjuder med Oscarsnomineringar. I ”Collateral” vandrar Tom Cruise runt i grått hår utan annan personregi än att inte visa tänderna när han pratar. Det ger honom en varglik framtoning och eftersom tre vargar vid ett tillfälle korsar taxins väg kan ni räkna med att DN-folket kommer se sig tvingade att använda minst halva recensionsutrymmet till utvikningar om ”den urbana djungeln” och ”människan som rovdjur”. Om inte lovar jag att själv skriva något i ämnet. Men det är ett fint litet ögonblick.

”Collateral” är uppbyggd kring två överraskningar. Den första kommer när en död man faller ned på Foxx taxi och det visar sig att Cruise kallas Vincent men stavas trubbel. Något som avslöjas i varje intervju och varje trailer. Den andra är så osannolik att jag har god lust att sätta mig på ett plan till Los Angeles och knacka på hemma hos manusförfattaren Stuart Beattie. Men han skulle troligtvis bara påpeka vilket lustigt sammanträffande det är att jag sett filmen och nu håller en pistol mot hans huvud. Efter den andra överraskningen urartar filmen i en massa oinspirerat springande och skjutande för att sedan räddas av årets kanske bästa slutreplik. När jag lämnar biografen känner jag mig som ett pussel i en påse.