Child of God 2014

Lester Ballard, som spelas med full kraft av okända Scott Haze, har svårt att leva efter samhällets regler, och förlorar gården hans far ägt i början av handlingen. En liten övergiven gisten stuga i vildmarken blir hans hem och mat skaffar han sig genom mindre jakt och stöld. Men den på gränsen till redan galna mannen längtar även efter någon sorts samhörighet.

Lösningen hittar han först när han vinner tre stora gosedjur genom att skjuta prick på tivoli. Tigern och de andra nallarna ger en slags kamratskap, men det är först när han av en slump dyker på ett ungt par som omkommit av avgaserna i en bil som hans totala förfall blir ett faktum. Händelsen leder sedan till en alltmer makaber och bisarr utveckling.

"Child of God" är på inga sätt en njutningsfull film att se. Som om inte ämnet med nekrofili vore stötande nog är filmen långt innan dess bildmässigt övertydlig - det är skit och snor och spott som hänger lite varstanns.

Det positiva som sticker ut är framför allt Haze gestaltning av Ballard. Birollerna är få och små, och Haze får fullt spelutrymme för att utveckla sin galna vildman. Det finns förstås också något glädjande i att det görs filmer som vågar sticka ut, som inte tar de lätta vägarna eller faller in i stereotyper - som alltför mycket som Hollywood gör.

Men James Franco, som nu verkar tassa mer och mer in i filmskaparområdet, har fortfarande en del att lära. Framför allt så tror jag att hans kommentarer om att Ballards längtan efter kärlek och vänskap är något vi alla kan identifiera med, kommer att tolkas som stötande. För även om det går att förstå att alla varelser längtar efter samhörighet, så är just "igenkännande" med en sådan karaktär som Lester Ballard knappast något som ligger på topplistan över vad de flesta av oss vill känna.