Cassandra's Dream 2007

Dagens 72-årige regissör har under 2000-talet bestämt sig för att överge komedin som genre, liksom han slutat att agera framför kameran (”Scoop” där han bryter mot mönstret får ses som det där undantaget som bekräftar regeln). Publiken får allt mindre skäl att hoppas på en återgång till den Allenska humorn, och skildringen av neurotiska intellektuella som gjort regissören stor under 70 och 80-talen.

”Cassandra's Dream” sällar sig till Allens senaste repertoar av mörka dramer eller thrillers med säljande stjärnor i huvudrollerna. Titeln får en visserligen att tänka på Allens komedi från 1995 ”På tal om Afrodite” i vilken den grekiska sierskan Cassandra anförde den antika kören som kommenterade filmens handling, men där slutar likheterna.

Den här filmen skildrar det mänskliga psykets skuggsida lika ingående som ”Match Point”. Det är regissörens tredje film som utspelas i London, men den första med idel britter i rollistan. Colin Farrell och Ewan McGregor frontar som de två arbetarklassbröderna Terry och Ian Blaine. Farrell gör spelmissbrukaren och bilmekanikern Terry medan McGregor porträtterar den mer förslagne Ian som vill ge sig in i affärsvärlden. Efter att Terrys spellycka tar slut och han blir skyldig några kriminella en stor summa pengar, tvingas bröderna ta hjälp av sin förmögne farbror (Tom Wilkinson) som är beredd att punga ut med summan – om de är i sin tur är beredda att släcka en konkurrents liv för hans räkning…

Fler förvecklingar följer av att Ian efter att ha mött den sexiga skådespelerskan Angela Stark – (Hayley Atwell) blir lindad kring hennes lillfinger. Filmens rytm pendlar mellan att vara hektisk, och lugnare partier där fokus ligger på brödernas relation sinsemellan – och överraskande nog gör både McGregor och Farrell riktigt hyfsat ifrån sig, även deras snabbkäftade cockneybrittiska gränsar till parodi. Sin vana trogen lyckas Allen också finna en relativt okänd förmåga värd att hålla ögonen på framöver – denna gång handlar det om Atwell som känns gjuten i sin roll.

Men trots svärta, thrillerartade vändningar och bra rolltolkningar är det något som saknas i ”Cassandra's Dream”. Det är som om den nye Allen försöker fylla ut en kostym vars material skaver mot hans hud. Ingen har lika konsekvent skrivit, agerat i och spelat huvudrollen i så många av sina filmer och samtidigt aldrig försvunnit ut i periferin. Allen har verkat vara bortom utbrändhet – han är mannen som släpper en film om året, precis som ett urverk. Frågan är bara om han verkligen känner samma passion till sina filmer som förr.

Är det vi ser regissörens vision – eller hans vinnläggande om eftermälet – en uppvisning i att han är en versatil konstnär som efter döden ska kommas ihåg för sin mångsidighet och tyngd?