Casanova 2005

Casanova poster

Synopsis

Han var världens absolut mest notoriske förförare. En skrävlare, en mästare i förklädnad och slagfärdighet - ingen kvinna kunde motstå Casanovans amorösa charm. Förrän nu.
Ditt betyg
2.8 av 533 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Casanova
Biopremiär
27 januari 2006
DVD-premiär
24 maj 2006
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
Barntillåten
Längd

Recensent

Boel Bermann

1 januari 2008 | 00:00

En film för romantiker

Som fritidssysselsättning har Casanova förfört kvinnor i åratal. Nunnor, adelskvinnor och tja, det mesta i kvinnligt kön. Men så kommer han helt ur balans när han möter kaxiga Francesca Bruni som minsann både kan fäktas, argumentera vetenskapligt och som tycker att Casanova har lika mycket sexappeal som en gödselstack. En erövring Casanova inte kan motstå.

Problemet är bara att han redan tvingats fria till den till synes präktiga oskulden Victoria. En flicka som Francescas bror Giovanni trånat efter i många år utan att få ändan ur vagnen. Vilket resulterar i att Giovanni naturligtvis blir vansinnigt svartsjuk på Casanova och vill se hans blod flyta. Inte nog med detta så är Casanova förföljd av inkvisitionen som inget hellre vill än att klämma åt hans ädlare delar med valfritt tortyrredskap…

Filmen ”Casanova” gör inte anspråk på någon historisk korrekthet. Inte heller på att vara nydanande eller oförutsägbar. Istället är det hela från första scenen tydligt en historia, en anekdot, en påbättrad verklighet med angenäma små äventyr, slapstickrepliker och frispråkighet. Som ett Hollywoodiserat kammarspel av Moliére så ska folk luras, förväxlas och jagas så det står härliga till. Det är en trevlig film. Om den ska jämföras med tidiga Lasse Hallström är den lättsamma tonen i ”Chocolat” närmast, fast här är den inte bara len som honung eller söt som choklad utan dessutom fluffig som sockervadd.  Det faktum att de flesta i filmen inte känns italienska för fem öre gör faktiskt ingenting. Inte heller att en del av skådespelarna överspelar å de gruvligaste eftersom det passar märkvärdigt bra in.

Heath Ledger är inte den första man kommer att tänka på när man hör namnet Casanova. Snarare den sista. För där Casanova i mitt stilla sinne är den klassiska mörke främlingen med välformulerade meningar är Heath Ledger charmknutten från Australien som solbränd och hurtig drar raggningsrepliker hämtade från kylda ölburkar och kommer undan enbart på grund av glimten i ögat. Å andra sidan - varför inte? På samma sätt som i “En riddares historia” tillför Ledger en – medveten eller omedveten - slags självironisk humor som gör att detta sockerpiller till film lättare slinker ner i halsen.

Rätt snart inser man att myten Casanova kanske inte enbart berodde på förförelsekonster så mycket som att kvinnor inte hade det minsta emot ett litet romantiskt äventyr i sänghalmen. Lika mycket som Casanova vill få dem i säng - lika mycket verkar dem vilja ha honom i säng. Det är inte så mycket förförarens förtjänst som de förfördas upprorslusta.

Repliker viftas hit och dit och för tankarna till filmen “Mycket väsen för ingenting”. Lena Olin är perfekt som modern Andrea, huvudrollen Francesca (Sienna Miller) själv är näsvist duktig flicka, men en aning för slätstruken för sitt eget bästa. Bedårande söt och ypperligt sexuellt frustrerad får lilla oskulden Victoria (Natalie Dormer) klättra på väggar med stor frenesi i kontrast till den poetiskt lidande brodern Giovanni (Charlie Cox). Inkvisitionens överhuvud Puccin är olyckligtvis Jeremy Irons som överspelar katastrofalt, men fortfarande - i en anekdot är allt tillåtet.

”Casanova” är inget annat än en trivialitet kring en vivör. Men filmen får extra tyngd av att den spelades in i Venedig. De storslagna, äkta miljöerna gör att det hela känns mer genuint. En bagatell i storslagna miljöer. Tillrättalagd och överdriven, burleska skämt och upptåg. Det enda beklagliga med filmen är att den på sina ställen känns lite seg och yrvaken. Det blir som ett stillsamt matinéäventyr med kärlek som mål istället för försvunna skatter.

Bakom skira spetsar lurar solsken och förströelse. Förälskelse på hög nivå, omtumlande lurendrejeri, förväxlingar och en massa missriktad romantik. En film för romantiker. Oavsett om det är långvarig kärlek eller kortvarig lusta som eftersträvas.

| 1 januari 2008 00:00 |