Brighton Rock (2010)
Drama, Thriller
Intensiv film noir
Ibland kan det gynna en film att titta tillbaka i tiden snarare än att försöker modernisera. "Brighton Rock" är gjord som en klassisk "film noir" med allt vad det innebär och är en snygg, spännande och välspelad film med en nerv som andra thrillers bara kan drömma om.
Filmen bygger på Graham Greenes klassiska gangsterroman om gängkrig i brittiska Brighton på 1960-talet. Till bakgrunden av ett hetsigt upplopp mellan mods och rockers så befinner sig unga men hetlevrade smågangstern Pinkie (Sam Riley) i knipa efter att en hämndaktion mot en rivaliserande gangster urartat i ett oplanerat mord.
Tystlåtna, ensamma servitrisen Rose (Andrea Riseborough) hamnar mitt i konflikten och blir ovetandes sittandes på bevisföremål. Pinkie får i uppdrag att lösa situationen genom att ragga upp Rose och förstöra beviset. Rose faller handlöst för den hårdhudade Pinkie som börjar röra sig uppåt i den kriminella världen och blir allt farligare och mäktigare. Samtidigt är Rose beredd att ge upp sitt tråkiga men trygga liv för ett liv med Pinkie - men är det äkta kärlek?
Manusförfattaren Rowan Joffe ("The American", "28 veckor senare") gör sin regidebut på vita duken men visar upp en imponerande handfast och stilsäker förmåga värdig en välmeriterad veteran. Likt Quentin Tarantinos ohämmade förkärlek till gamla B-filmer så finns här en märkbart sansad och stabil flirt med klassiska "film noirs", svarta kriminalthrillers från 40- och 50-talen. Filmens egen 60-talskänsla späs på fint av välvald användning av musik, kostym, lokaler och dialog.
Samtidigt finns här en hjärtskärande kärlekshistoria. Den naiva Rose är upp över öronen i den iskalla Pinkie och ju mer han avvisar henne desto mer desperat och kärlekskrank blir hon. Pinkie förblir mystisk och hård som en sten, för varje uns känsla som förmås sippra fram så ryggar han ännu mer tillbaka för att behålla sin position. Rose är den mänskliga faktorn, det sympatiska men tragiska offret för omständigheterna. Riley (utmärkt som Ian Curtis i "Control") och Riseborough är fantastiska i rollerna.
Det är en hårdkokt, nattsvart och kall historia där våldet olikt andra gangsterfilmer ständigt är i skuggan, ofta knappt synligt. Istället är det den briserande stämningen som bygger upp och skapar en närmast svettig intensitet. Samtidigt som huvudkaraktären Pinkie beter sig som en egocentrerad skitstövel så hejar man på honom och söker desperat efter något slags hjärta bortom de macholika gesterna. Och när han rör sig bland farliga män som inte går att lita på blir det riktigt noir-spännande, fram tills nagelbitarfinalen.
