Blåsningen 1973

Überbilden av coola snubbar är när Robert Redford och Paul Newman skrattar tillsammans när de smider planer på en ordentlig sol och vår-historia. Regissören Geroge Roy Hill vet att när man har så pass skickliga aktörer så är det bäst att ta ett steg tillbaka, jobba med dialogen och låta proffsen göra jobbet. Och vilket jobb de gör! Det är svårt att tänka sig något mer smittande än när firma Redford/Newman får briljera med David S. Wards ord.

Handlingen kretsar mycket riktigt kring en rätt stor blåsning där Johnny Hooker (Redford) som har mycket otalt, bland annat ett mord, med Chicagos brottsboss Doyle Lonnegan (en härligt bitsk Robert Shaw). Det blir dock inte speciellt lätt och han måste ta hjälp av lurendrejaren Gondorff (Newman) som är van vid stora blåsningar och som från början är tveksam till jobbet eftersom tycker att Lonnegans metoder är väl brutala. Att "offret" i fråga dessutom inte har några tydliga laster (dricker inte, röker inte och jagar inte damer) gör saken inte heller lätt, men herrarna Hooker och Gondroff lyckas ändå hitta på något smart.

Filmen var en av de första som delade upp speltiden i tydliga kapitel som hänvisade till vad som komma skall. I dag känns det som en kliché, inte minst efter Quentin Tarantinos framfart, men 1973 när filmen hade premiär var detta nästan en liten revolution. Dessutom finns det en hel del överraskningar utmed vägen som håller förvånansvärt bra även i dag. Trots att vi är vana vid kluriga deckargåtor dagligen med tanke på alla mord i Midsomer eller spänningsserier, lyckas Hill slänga in ett par vändningar som man inte riktigt har koll på.

Framför allt är det i sista kapitlet, som heter just "Blåsningen", som Hill visar hur man drar med biopubliken på ett oerhört raffinerat sätt utan att tappa en enda person. Lite som Spike Lee gjorde med "Inside Man", men faktiskt ännu bättre här.

Samtidigt är det absolut mest vinnande i filmen kemin mellan Redford och Newman. Det slår bokstavligen gnistor om deras samarbete och de både retas, skämtar och stöttar varandra på ett sätt som både är fullständigt smittande och smått gripande på samma gång.

Det är lätt att sitta med ett stort leende på läpparna under hela filmen, trots att det finns en del allvarligare sekvenser, men Hill är suverän när det gäller att hitta rätt balans. Birollsinnhavarna är också bra, Charles Dunning, Robert Earl Jones och Eileen Brennan gör alla färgstarka karaktärer som man minns efter att eftertexterna är klara.

Det brukar ofta heta, även för mig, att filmer som förtjänar fullt betyg måste ha något att säga, beröra eller överväldiga en helt. Inget av stämmer överens med "Blåsningen". Filmen är i stället ett fantastiskt exempel på hur man gör underhållning med skådespeleri, handling och spänning.

"Blåsningen" blev en fenomenal biosuccé vid sin premiär vilket är helt förståligt. Det är en nästan skamlös publikfriare som får en att dra på smilbanden från början till slut. En helt perfekt filmfilm som trycker rätt på samtliga punkter. För det förtjänar den högsta betyg. För underhållning när den är som bäst behöver inte alltid ge något beständigt tillbaka. Den kan bara vara jävligt bra för stunden.