Black Dynamite (2010)
Här ska skåpet stå
De dödade hans bror och fyllde barnhem med heroin. Black Dynamite är inte den som står tyst och tittar på. Närhelst orättvisor gör sig påminda, låter han nävarna och sina nunchucks tala. Språket är kung-fu.
"Black Dynamite" är en parodi på 70-talets blaxploition-rullar (den tid i vilken den utspelas) och precis som sin titelkaraktär visar den hur saker ska skötas. Inte bara för att den faktiskt lyckas vara rolig, utan för att den gör mer än bara staplar en massa lösryckta sketcher på varandra. Här finns en story, sådan den nu är, som fungerar. Jag använder ordet fungerar ganska frikostigt, det är sant, då intern logik och sammanhängande knappast har varit ledord under manusarbetet, men en story likväl.
Kanske, om jag ska vara kritisk, att filmen inte håller hela tiden. Den känns lång för sina 90 minuter, man kastar lite väl mycket, och det finns sekvenser framför allt mot slutet där jag tänker att det hade varit förbaskat trevligt att se en uppföljare centrerad kring de här bitarna.
Å andra sidan är "Black Dynamite" en riktigt, riktigt rolig rulle, och det finns inte många, om ens några, scener jag helt önskar hade lämnats åt evigheten. Om en uppföljare dyker upp lär det ändå finnas vidare blaxploitationismer att hämta ifrån.
