Sånger från Manhattan 2014

Romantik Drama Musik
USA
104 MIN
Engelska
Sånger från Manhattan poster

Synopsis

Förförd av drömmar om att lyckas i den stora staden flyttar Greta och hennes pojkvän Dave till New York för att fullfölja sin passion för musik. Men när Dave får ett stort solo-kontrakt blir Greta lämnad på egen hand. Hennes liv tar en ny vändning när en desillusionerad musikproducent snubblar in på den lokala baren där hon framför en av sina låtar. 
Ditt betyg
3.2 av 200 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Begin Again
Biopremiär
18 juli 2014
DVD-premiär
19 november 2014
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
Barntillåten
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

21 juni 2014 | 12:00

Finstämt om kärlek till musiken

Regissören John Carneys drama om två trasiga individers gemensamma kärlek till musiken är inte lika stark som hans ljuvliga ”Once”. Men trots en del udda beslut (inklusive castingen av Adam Levine) så finns här både humor, charm, stämning, vacker musik och fint samspel mellan Mark Ruffalo och Kiera Knighley.
Det är inte lätt att vara musiker i dagens kändiskåta samhälle. Det har vi under lång tid lärt oss av filmer som skildrat passionerade drömmare med genombrottsdrömmar och deras kamp mot giriga skivbolagsbossar. Här får vi storyn ur ett något annorlunda perspektiv när två trasiga människor som nått botten finner oväntad hjälp i varann.

Skivbolagsdirektören Dan (Mark Ruffalo) är alkoholiserad, separerad från hustrun (Catherine Keener), distanserad från tonårsdottern (Hailee Steinfeld) och ser sin halvdana prestation på företaget resultera i kicken från partnern (Mos Def). Samtidigt är begåvade men naiva Greta (Keira Knightley) nydumpad av pojkvännen (Adam Levine) med en rockstjärnekarriär i uppsving. Dan hör Greta uppträda på en sjaskig bar, de bestämmer sig för att samarbeta och gör när skivbolaget tvekar en egen skiva där de använder Manhattan som en enda, stor studio.

Det är en finstämd, liten indie som skickligt duckar för de värsta klyschorna och landar fint i huvudkaraktärernas samspel samt gemensamma kärlek för musiken. Upplägget med dessa underdogs och deras hopsamlade, omaka men bedårande orkester (den överentusiastiska violinisten med instoppade shorts är fantastisk!) som spelar i gatugränder, tunnelbanestationer och hustak träffar rätt i hjärtat. Dessa scener är filmens själ och är både roliga, charmiga och med musik som smälter likt guld i öronen.

Här finns även en typiskt prickfri prestation från den underskattade Ruffalo. Hans oborstade douchebag får värme och känsla av den vänliga, hundvalpsliknande uppsynen samt en sexig självsäkerhet i kombination med subtil sårbarhet. Knightley är ingen personlig favorit men är här ovanligt bra och vi slipper hennes karaktäristiska darrande underläpp och gråtmilda rådjursögon. 

Mycket har de att tacka regissören John Carney som tidigare gjort den ljuvliga, irländska singer-songwriter-musikalen ”Once”. Den tog bättre tillvara på temat gemensam kärlek till musiken i en svårdefinierad relation. Här blir det trots en påtaglig charm aningen ojämnt och Hollywood-stiliserat. Några udda beslut sänker också intrycket, främst att nedgradera upplösningen till bilder under eftertexterna (som vanligen brukar stå för omtagningar eller bortklippta extrascener).

Castingen av Maroon 5-sångaren och The Voice-coachen Adam Levine är också en olycklig distraktion. Medan han inte är direkt så dålig som väntat så lyckas han inte komma i närheten av Knightleys nivå och det blir alldeles för svårt att förstå hennes sprudlande förälskelse i denna träbock. Det går helt enkelt inte att köpa Levine i rollen, speciellt när han ska sjunga med sitt envisa wailande. Jag hade även sett att Knightley och Steinfeld skulle bounda över annat än killar och shopping (med ett särskilt ofräscht moraliserande över den senares klädsel).

Det är en sevärd men inte helgjuten film, som ofta är fallet när duktiga europeiska regissörer testar lyckan i Hollywood. Men med brister åt sidan så är stämningen nästan alltid på topp tack vare fina miljöer, sympatiska huvudroller och vacker musik. Man blir kanske inte överväldigad men definitivt medryckt för stunden.
| 21 juni 2014 12:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
Har varit på bio ikväll och sett John Carney´s "Begin Again" som handlar om Dan en avdankad musikproducent som får höra Gretta en ung singer-songwriter som fångar hans intresse. Dan och Gretta bestämmer sig för att spela in en skiva ute på New Yorks gator för att senare kunna övertyga musikbolaget som Dan jobbade tidigare åt. Första gången som jag läste om den här filmen så fångade den mitt intresse snabbt, jag gillar det där med singer-songwriter och mycket av min musiksmak består av sånt. Sen är det inte första gången som man har sett en film av John Carney, han har tidigare regisserat "Once" som är en mycket bra film. Dock höll jag på att missa att "Begin Again" började visas på bio eftersom någon fårskalle har översatt filmens titel till "Sånger från Manhattan", får mig direkt att tänka på Woody Allen någon konstig anledning. "Begin Again" är en riktigt bra och härlig och mysig film med mycket trevlig och tilltalande musik. Keira Knightley som spelar Gretta imponerar mycket med sin sång och hon gör det riktigt bra. Mark Ruffalo som spelar Dan är helt klart mycket bra. Adam Levine som är frontman i Maroon 5 spelar Gretta´s expojkvän Dave och kör på och tjuter som om han sjöng för Maroon 5. Andra som medverkar är bl.s. Hailee Steinfeld, Catherine Keener, James Corden och Mos Def. Filmen i sig känns enkel och lätt att ta till sig men den är lite mer avancerad än Carney´s tidigare "Once", här är inte karaktärerna anonyma. Jag är glad att jag får se en sån här film som "Begin Again" med tanke på att man har sett några stolpskott i sommar som t.ex. "Transformers: Age of Extinction" och "Teenage Mutant Ninja Turtles". Med hela mitt hjärta kan jag rekommendera "Begin Again" och om jag hade varit själv i salongen så hade jag diggat loss till musiken, ingen ösig musik men man rycks med ändå. Filmen får 4/5 i betyg
Läs mer
3
Greta och Dave åker till New York för att förverkliga Daves dröm att på allvar slå igenom i musikbranschen. Efter ett par olyckliga händelser står Greta ensam på manhattan… Men istället för att åka hem bestämmer hon sig för att tillsammans med Dan, en arbetslös, halvalkoholiserad skivbolagsproducent att göra det bästa av situationen… En söt film med ett fint men lite övertydligt budskap. Regissören bakom succefilmen ”Once” är nu tillbaks med en ny musikfilm: ”Begin again” eller ”Sånger från Manhattan” som den heter på svenska. Även om regissören är den samma som till ”Once” så måste jag spontant säga att ”Begin Again” påminner mer om t.e.x ”Coyote Ugly” och ”Music and Lyrics”. Det som däremot är en stor skillnad mellan filmerna nämnda ovan och ”Begin Again” är substansen i karaktärerna. I ”Begin Again” har birollerna en tyngd och genuin personlighet och detta gör att filmen känns mer levande och ”på riktigt”. Ett exempel på en lysande biroll är Catherine Keener som jag tyckte gjorde en helt klockren tolkning av sin karaktär som exfru till Mark Ruffalos karaktär. Om jag jämför hennes karaktär med biroller från de ovannämnda filmerna så anser jag att de karaktärerna i ”Coyote Ugly” och ”Music and Lyrics” mest är till för att bidra med komiska inslag hellre än att bidra till historien. Detta var en söt film som jag inte ångrade att jag såg, och detta är ju ett gott tecken :) Filmen var ganska förutsägbar med de klassiska vändningarna men den kändes ändå ganska ”hemtrevlig” :) Nu kommer vi till filmens stora problem, eller snaras mitt problem: Jag har fortfarande väldigt svårt för Keira Knightley. Jag vet inte exakt vad det är, men jag tycker inte att hon känns naturlig i någonting som jag sett henne i. I den här filmen så skulle hon spela en karaktär som inte ska bry sig om vad andra tycker om hennes utseende eller kläder, utan hon bryr sig bara om ”det inre och det är inget annat ska spela roll” och för mig rimmar det inte alls bra med Keira Knightley. Visst, jag har inte sett ”Anna Karenina” eller ”Pride & Prejudice” och de filmerna kanske skulle få mig att ändra uppfattning. Men just nu är hon den stora akilleshälen för mig i den här filmen. Men ni som inte har problem med henne kommer kanske ge den här feelgoodfilmen mer än 3/5 :) Om ni vill se min videorecension kan ni klicka på nedan länk: https://www.youtube.com/watch?v=gR6ZnSxknkQ
Läs mer