En ung Jane Austen 2007

Innan “Stolthet och fördom” med Keira Knightley släpptes i början av 2006 hade jag, och säkert många andra, en stor aptit på en ny Jane Austen-film. Med tanke på hur bra den versionen var så kände jag mig aningen mer kritisk nu när jag inte längre var utsvulten på den romantik som bara en Austen-roman kan producera. Som tur är behövde jag inte bli besviken.

”En ung Jane Austen” (som på engelska har det mer spännande namnet ”Becoming Jane”) gör absolut författaren rättvisa. Den skulle i ärlighetens namn lika väl ha kunnat vara baserad på en roman av Austen själv. Nu måste jag naturligtvis vara ärlig och säga att jag inte har läst en enda av dem, men jag har i alla fall sett filmerna och med tanke på att de alla har samma stil och story så drar jag slutsatsen att de är ganska trogna källmaterialet.  

Filmen följer Jane Austen under hennes ungdom, innan karriären tog sin fart. Hon är en ung, viljestark kvinna som står inför det svåra valet av make eller inte make. Hon är faktiskt inte helt olik sina egna karaktärer Elizabeth Bennet (”Stolthet och fördom”) och Marianne Dashwood (”Förnuft och känsla”).

Jane är under stor press från sin mamma (som är betydligt mer sympatisk än Elizabeths mamma i ”Stolthet och fördom”), och från samhället naturligtvis, att gifta sig rikt. Faktum är att hennes familj behöver pengarna Jane själv däremot, vill leva av sin talang och om hon måste gifta sig så ska det vara av kärlek. In på scenen kommer ”Mr Darcy”, men han är inte den vi är vana vid. Han är tråkig, snäll och inte alls vad Jane vill ha. I den här historien är det ”Willoughby” som är hjälten (nu använder jag väldigt mycket Austen-fraser men jag tar lite för givet att de som vill se denna film har sett de filmer jag refererar).

Lefroy, som han verkligen heter, är envis, uppkäftig och en Casanova. Trots detta är han den första man som verkligen utmanar Jane att förbättra sitt skrivande och dessa två själar är inte så olika som de först verkar. De kompletterar varandra (hon är för naiv och han är för cynisk) och man förstår varför kärlek uppstår, vilket sker på ett väldigt klart och naturligt sätt. Det är så sött att man ler och gråter (om man har ett lättrört hjärta) på samma gång.

Att rollsättningen av kärleksparet är perfekt gör inte direkt saken värre. Anne Hathaway och James McAvoy har en riktig gnista och deras kärlekshistoria får den där lilla extra passionen som vanligtvis inte ingår i en typisk Jane Austen-film (d.v.s. det blir en aning mer intimt). Karaktärerna känns mer äkta. Det märks att de inte är skapade av en bok som skrevs för nästan 200 år sedan. Frågan om kärlek eller pengar får också mer djup än vanligt. Den framställs på ett sätt som visar den verkliga tragiken med att vara kvinna på 1800 talet.

Trots att ”En ung Jane Austen” bygger på en film som jag visste slutet på var den inte förutsägbar. Historien berättas med värme, ärlighet och respekt för inspirationskällan. En mycket bra film, speciellt för oss romantiker.