Attenberg 2010

I öppningsscenen lär en ung kvinna en annan kvinna att hångla. Det går minst sagt inte så bra men det finns ingen humor i det utan det de fortsätter att utbytas saliv i en lång, utdragen och totalt osexig scen. Det ser klumpigt och obehagligt ut, vilket är meningen men en poäng uteblir.

Kvinnorna är filmens huvudkaraktärer. Den ena, Marina, lever med sin pappa som är döende i en sjukdom och förbereder sig för att lämna livet. Marina flyr mänskliga relationer genom att fördjupa sig i sir David Attenboroughs (därav titeln, som är Marinas felöversättning av namnet) dokumentärer om djurliv (som ska symbolisera gissa vad?). Hon träffar en man som hon likt en klumpig tonåring börjar utforska sin sexualitet med.

Tungt är ordet. Jag kommer på mig själv, som ständigt klagar på kommersiell films hastiga MTV-klippning och korkade dialoger, att bita mig i tungan när jag genomlider den här långsamma, konstiga och - rent ut sagt - tråkiga filmen. För även om jag som filmälskare uppskattar filmer som låter publiken tänka så brister tålamodet ganska snabbt för att jag ska orka analysera den här sega kolan.

För här man medvetet undvikit all form av trovärdighet, rollfigurer att sympatisera med eller dialog som ens är i närheten av autentisk. Likt en parodi på gamla Bergman-filmer så är allt konstigt, dunkelt, ångestfyllt och melankoliskt. I en scen frågar Marina helt apropå sin pappa om han brukar tänka sig henne naken. I en annan imiterar de utan förklaring olika djur genom att hoppa upp-och-ner på en säng. Och i ständigt återkommande scener dansar Marina och hennes väninna omkring på en gata där synkroniserat utför diverse erotiska danser.

Det är mycket naket och sex, av typen där man får känslan av att karaktärerna i filmen lider av någon psykisk åkomma. Kanske är det meningen, kanske handlar det om disfunktionella människor med sjukdomar och psykiska problem. Allt är upp till fri tolkning, inga förklaringar ges.

Det är den slags film som visas på udda tider i små salonger på filmfestivaler. Det späs på med symboler och metaforer för mänskliga beteenden men tyvärr beter sig ingen i filmen som en normal människa. Vill man utmana sig själv i filmanalys så är det ett himmelrike men gränsen för överpretentiös så har den gått över och varvat oräkneliga gånger.