Asterix & Obelix och britterna 2012

Två byten av huvudrollsinnehavare utslaget på fyra icke-tecknade filmatiseringar under de senaste tretton åren. Det enda som är konsekvent i Asterix-filmserien är Gerard Depardieu som den godhjärtade och debile Obelix, samt en successivt nedåtgående kvalitet. I denna installation, som säkert inte kommer att vara den sista, far gallerna till Britannia för att hjälpa drottningen mot en romersk invasion. Ett par, tre halvkul poänger om historiska kuriositeter och nationella egenheter - de passionslösa britterna har ännu inne upptäckt tebladet utan dricker istället upphettat vatten med socker och grädde, Caesar hälsar sina kollegor med en obligatorisk orgie - förmår inte dölja det faktum att filmerna inte ens spelar samma sport som de klassiska seriealbumen när det gäller detaljrikedom och noggrannhet.

Skulle jag plocka upp ett Asterix-album vid femtio års ålder skulle jag fortfarande ha det mysigt. Att som vuxen vistas i en biosalong som visar "Asterix & Obelix och britterna" får en däremot att åldras i förtid. Catherine Deneuve underutnyttjas kraftigt som Britannias drottning, och det är man å hennes vägnar tacksam för. Annars finns här inte många ljusglimtar för den som efterlyser något annat än buskishumor av den allra mest rudimentära sorten.

Då ska också sägas att man hade valt att visa den svenskdubbade versionen på pressvisningen. När det gäller animerade filmer brukar förlusten av originalröster i regel betyda ett betygspoäng mindre; vid live-action, när allas läppar hamnar i ohjälplig osynk med vad som sägs, blir skadan oftast än större. Allan Svensson och Suzanne Reuter med flera håller inte igen med sina tolkningar och kan knappast klandras för beslutet att låta filmkaraktärerna tala med engelsk brytning, men smått olidligt blir det likaväl. Kanske stör det inte filmens tilltänkta barnpublik, men det lär däremot den plastiga finishen på rekvisita och specialeffekter göra.

Gå hem och läs ett Asterix-album och se om "Repulsion" istället.