Hennes envisa hjärta 2007

De flesta önskar sig i lönndom något bättre. Angel Deverell gjorde det varje dag, plågad av otillräckligheten i sin tillvaro med död far och stressad mor som säljer grönsaker. Kroniskt skolkande från en skola som kräver konformitet låser hon in sig på rummet i timmar för att frenetiskt skriva om vad som faller henne in.

Hon låtsas vara adopterad och bo i herrgården Paradise House. Flärd flödar över sidorna på hennes nötta skrivböcker. Liksom Madame Bovary drömmer hon om en tillvaro i överflöd – och får det hon vill ha. Genom ren ihärdighet och tron på sitt manuskript blir Angel en dag kontaktad av ett förlag som vill publicera hennes debutroman om hjältinnan Lady Eurania. Resultatet blir en oväntad succé och med uppföljarna öppnas vägen mot ett liv i överflöd med alla möjligheter och bakslag.

Klättrandes upp i den sociala hierarkin möter Angel sitt i öde i form av syskonparet Nora och Esmé. Odågan Esmé målar tavlor och fångar hennes hjärta med lättsam arrogans. Nora (en rörande Lucy Russell) dyrkar marken Angel går på och blir hennes assistent. Trion skapar sig en bekymmerslös drömtillvaro i Angels Paradise House – tills första världskriget vänder på allt.

Från förtexternas rosa åttiotalskitsch för Ozon in oss i Angels värld – lika kitschig som hennes böcker, men vibrerande av liv och känsla. Oblygt lånar den franske regissören från en av populärfilmens stora klassiker – möjligen den största: "Borta med vinden”. Scarlett O’hara och hennes Tara inte bortglömt – bara uppdaterat från amerikanska inbördeskriget till Storbritannien och första världskriget.

Nya stjärnskottet Romola Garai som Angel spelar lika egocentrisk, svärmande romantisk och handlingskraftig som sin förlaga. Hon har rätt utseende men en svår uppgift – i jämförelsen med Leigh bleknar allt annat - men hon lyckas fylla sin karaktär med rastlös energi även om den minnesvärda skärpan saknas. I en liten biroll som förläggarens fru lyckas istället Charlotte Rampling stjäla rampljuset på sedvanligt manér.

Ibland ter sig ”Angel” som en alltför uppenbar stilövning för sitt eget bästa – och det är sant att den varken innehåller Francois Ozons patenterade och lyckade drift med familjenormer eller drabbande tragik som i ”Tiden som är kvar”. Men publiken bör ändå betänka att det är svårt att gestalta ett liv sett genom ett fantasins filter som omformar verkligheten efter eget bevåg. Diskrepansen mellan det Angel och omvärlden ser och upplever liksom hennes förmåga att förtränga allt som är henne till ondo blir allt mer uppenbar och eskalerar från naiv och charmig till smått sjuklig.

Liksom sin huvudrollskaraktär Angel Deverell, kommer filmregissören Francois Ozon aldrig kunna beskyllas för brist på fantasi eller färglöshet. Även om Angel kan ses som utdragen bagatell med vissa transportsträckor, är det en bagatell med ambitioner, inneslutande en skärva av mörker. Verkligheten tränger allt närmare in på Angels alabastervita hy, kastande den forna primadonnan allt djupare in i håglöshet och isolering. Slottet ekar inte längre av liv. Kärleken hon hade var drömd – den äkta kom från annat håll. Allt det här kunde förmodligen sägas mer subtilt och utan slutets övertydliga konklusion. Icke desto mindre framstår Ozon alltmer som det här millenniets intressantare regissörer med sin eklektiska spännvidd. ”Angel” påminner oss om hur grymt historien kan hantera sina forna älsklingar – och hur fantasin i skapandet har kraften att omforma öden.