The Square 2013

Vi läste säkert om det och såg på nyheterna antagligen. Förfärades förmodligen och gick sedan och gjorde annat. 
Jag pratar om den Arabiska våren med start 2010-2011, då människor i miljoner fick nog av förtryck och valde att visa det. Efter 30 år av undantagstillstånd under president Hosni Mubaraks militärregim hade missnöjet nått sin gräns också i Egypten. Inspirerad av händelserna i grannländerna tog sig egyptierna ut på gator och torg och krävde förändringar. Dokumentärfilmaren Jehane Noujaim var en av dem.

"The Square" handlar om kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Om att enas och kämpa för ett friare samhälle och en regering med ett samvete. 
Tahrir i Kairo är torget och skådeplatsen för stora delar av filmen. Det som börjar där som fredliga protester med dans och musik, tältning och trivsamt samkväm, utvecklas efter president Mubaraks avgång ganska snabbt till ett blodigt krig mellan medborgarna och militären vid makten.

Vi får följa några av de modiga som vägrar vika sig under tyranniet - Ahmed, Khalid, Ramin, Magdy och Aida. Under drygt två år dokumenteras deras kamp och vi får lära känna individerna bakom den och höra deras drömmar och förhoppningar om en bättre framtid.
 Trots att perspektivet kan kännas aningen snävt då synvinkeln onekligen enkom är de protesterande revolutionärernas, så är budskapet i filmen desto vidare. Vi uppmanas till förening och att se förbi ytliga olikheter som religion och kön för en gemensam och mycket viktigare sak.

De emellanåt fruktansvärda och mycket grafiska bilderna visas utan pardon och känslorna som uttrycks är hjärtskärande. Jag som vittne dras rakt in i eländet, men får även ta del av det hoppfulla i att en förändring är ändå i antågande. Och samtidigt som det gör mig arg, finner jag till sist någon typ av tröst i att det inte är helt förgäves allt blod spills.

Jag tycker Noujaim lyckas i sitt berättande lyfta fram även det poetiska i revolutionen, så att det vi får se blir mer än bara ett utdraget nyhetsinslag om något som en gång hände någonstans. Tack vare tempoväxlingar, musikinslag och eftertänksamma ord i voice over som effektivt varvas med gryniga bilder på de blodiga sammandrabbningarna blir händelserna så mycket mer allmängiltiga och drabbande påtagliga för oss alla.

Den hetsiga och nästan stökiga känslan i filmen berikar visserligen autenticiteten (det är ju trots allt ett krig vi bevittnar), men emellanåt blir fokusen en aning lidande. 
Trots det gör filmen precis det som en riktigt bra dokumentärfilm ska göra. Den skakar om och skapar medvetenhet. På en och samma gång griper den tag, omfamnar och ger åskådaren på käften. En kombination som kanske inte direkt är en behaglig upplevelse, men som ändå efteråt känns bra och framförallt oerhört viktig.