Film

Skribent

Andreas Samuelson

13 mars 2012 | 10:01

Filmvampyren dör aldrig

Från Nosferatu till Edward - kärt barn har många namn. Andreas Samuelson guidar genom vampyrens filmhistoria.

Finalen i Twilight-serien närmar sig med "Breaking Dawn"-filmerna och snart får - mestadels kvinnliga, tonåriga - fansen se sig om efter nya idoler att tråna efter. Om det blir en ny, tvålfager vampyr vet bara gudarna men att den huggtandade varelsen fått ett uppsving med de populära filmerna är ingen överdrift, även om det varit av den mindre blodtörstiga sorten. Är det någon filmfigur som under åren genomgått otaliga förändringar och både uppdaterats och utvecklats så är det utan tvekan vampyren.

Vampyren har betytt så mycket olika saker för olika publiker genom tiderna. Från den vedervärdigt otäcke Max Schreck som skrämde slag på folket med sin stirriga blick och spetsiga öron i "Nosferatu" 1922 till den mer kärlekstörstande casanovan Bela Lugosi med rumänsk brytning i "Dracula" 1931. Medan tiden gick modernisades vampyren som allt annat. Vampyrerna blev kåtare, våldsammare och i vissa fall roligare. De började umgås i, yngla av sig och deras fiender fick ständigt hitta på nya sätt att förgöra dem på.

Efter flera år med brittiska skräckfilmsbolaget Hammers vampyrer, ofta i form av Christopher Lee, tog 80-talet lite udden av vampyren. Men två barndomsnostalgiska vampyrrullar stod ut. "Skräcknatten", nyligen nyinspelad som "Fright Night" med Colin Farrell, är än idag en av de bästa skräckkomedierna som briljant kombinerade tonårshumor med hederligt gammeldags vampyrskräck. Desto mer kult blev "The Lost Boys" där bland andra en ung Kiefer Sutherland nafsade nackar i tidsenligt 80-talsmode. Jag minns hur filmen, redan i mina sena lågstadietider på 90-talet, var enormt populär bland mina jämnåriga. Sutherland var något av en - kanske mindre romantisk - idol av Robert Pattinson-stuk, soundtracket spelades i stereos och VHS-kassetterna nöttes ut.

Filmen var något av en början på vampyrens (vars tidigare sexfaktor utgjorts av förföriska kvinnliga vampyrer i mindre roller) entré i flickidolernas hunkterritorium. I populära men nu i efterhand rätt uppenbart homoerotiska "En vampyrs bekännelse" hade både Tom Cruise, Brad Pitt och Antonio Banderas som bildsköna blodsugare. Men filmen som fick mitt eget vampyrhjärta att bulta lite extra var den lika bejublade "Bram Stoker's Dracula" (1992) av Francis ford Coppola där den alltid lika suveräna Gary Oldman axlade den berömde grevens mantel. Sällan har en sådan gammal, klassisk berättelse blivit så fräckt polerad och smaskigt rollsatt (Tom Waits som Reinfeld!) utan att förlora sin integritet.

Det anmärkningsvärda var att då, på 90-talet, blev bloddrypande kostymfilm något häftigt och populärt hos mig och mina minderåriga kamrater, trots att samtliga karaktärer pratade och klädde sig i tidsenligt 1800-talsstil och att vampyrfilmen hade tagit ett kliv ur finrummet på 80-talet när vampyrerna skulle vara lite mer hippa. Senare tog vampyren ännu ett steg, ett större sådant, ur finkulturen för att bli opretentiös action- och splatterfilm i form av "Blade"- och "From Dusk Till Dawn"-filmerna som uppenbarligen fick sina fans, de med.

Idag är det romantisk tonårshjälte som gäller när vår gamle blodsugare skildras på vita duken och det är bara att konstatera att kärt barn har många namn - och ansikten.

| 13 mars 2012 10:01 |