"2009 blev ett bra år för science fiction"

Jonathan Mostow är något av en doldisregissör i Hollywood, trots att han gjort filmer som "Terminator 3", "U-571" och nu senast science fiction-thrillern "Surrogates" med Bruce Willis i huvudrollen. Vi tog ett snack med Jonathan Mostow om teknologin som fara, filmskapandets process och varför science fiction-film just nu är så populär.

"Surrogates", som är baserad på en serieroman av Robert Venditti, utspelar sig i en nära framtid då perfekta människolika robotar - surrogat - har ersatt den riktiga varan i det sociala livet. I Mostows film sitter människor hemma, ständigt uppkopplade mot sina surrogatrobotar och lever livet genom dem. Parallellen till dagens uppkopplade samhälle med Facebook och World of Warcraft är mycket medveten och knappast subtil.

Hur regisserade du skådespelarna så att de blev robotlika?

När jag gjorde "Terminator 3" lärde jag mig en del om hur man ska regissera skådespelare som föreställer robotar. En av de viktigaste lärdomarna var att om en skådespelare försöker spela en robot så riskerar han eller hon att göra det för mekaniskt så att slutresultatet blir ointressant. Så sättet jag närmade mig det i "Surrogates" var att istället fokusera på att ta bort mänsklig oregelbundhet och asymmetri i hållning, ansiktsuttryck, gång och så vidare. Vi använde en mimare som har studerat under Marcel Marceau för att hjälpa skådespelarna med andnings- och rörelsetekniker.

Finns det några speciella science fiction-filmer som har inspirerat tonen, det visuella och känslan i "Surrogates"?

Vad gäller utseende och känsla har jag inspirerats av svart-vita filmer från 1960-talet - tidiga John Frankenheimer-filmer och den ursprungliga versionen av "The Twilight Zone". Alla de här använder vidvinkelobjektiv flitigt (och "sneda" objektiv som vi också använde mycket). Målet var att skapa en fängslande, smått oroväckande känsla hos publiken.

"Surrogates" är baserad på en tecknad serie, vad var det svåraste med att överföra berättelsen till film?

Jag ska ge dig ett lite annorlunda svar. Det allra svåraste att överföra var en avlägsen framtid, och det är därför vi bestämde oss att vi inte skulle göra det. När vi först bestämde oss för att göra filmen var jag och produktionsdesignern väldigt sugna på att göra en film som utspelade sig år 2050. Vi såg framför oss flygande bilar, futuristiska stadsvyer  - hela kittet. Men när vi började titta på andra filmer som utspelar sig i framtiden så insåg vi en sak - att trots alla pengar och all talang som vi kunde använda för att tackla problemet, skulle resultatet ändå troligtvis kännas oäkta. Det är få filmer - förutom möjligtvis en del dystopier som "Blade Runner" - som har lyckats att skildra framtiden på ett sådant sätt att publiken inte blir distraherad från själva berättelsen.  Vi ville att publiken bara skulle tänka på vår centrala idé - vilken var den om robot-surrogat - så vi valde att förlägga historien i en tid som påminner väldigt mycket om vår egen.

Världen är besatt av teknologi, tycker du att det är ett problem?

En intressant fråga, och jag talar som någon som är besatt av teknologi. Jag förstår att varje minut som jag spenderar framför datorn är en minut som jag inte spenderar i den riktiga världen, eller är med vänner och familj. Man betalar ett pris för det. Frågan är hur man klarar av att balansera nöjet och bekvämligheten som vi förknippar med teknologi mot behovet att spendera tillräckligt med tid "nedkopplad". Jag vet inte svaret. Och jag tror att det är något som vi som en civilisation brottas med. Vi är fortfarande i barndomen av den teknologiska revolutionen. Århundraden från nu tror jag att historiker kommer att se tillbaka på vår tid som en vändpunkt i mänsklighetens historia. Teknologi är ett fenomen som vi måste förstå innan vi slukas helt av det. Nu vill jag inte låta som att jag överhajpar hur viktig min film är, "Surrogates" är först och främst ett stycke underhållning, men jag tror att film kan spela roll för hur samhället diskuterar de här frågorna.

Föredrar du handgjorda specialeffekter av den gamla skolan eller CGI-effekter?

Jag tror att om du skrapar under ytan på de flesta filmmakare (inklusive mig själv) så kommer du att hitta ett 12-årigt barn som ser på filmskapande på samma sätt som att leka med ett gigantisk modelltågset. Så på det viset så finns det alltid en del av mig som föredrar att göra saker "på riktigt" till skillnad från att göra något i en dator. Å andra sidan, det finns helt enkelt så många gånger som digitala effekter kan uppnå saker som vore omöjligt att göra rent praktiskt. Den store effektmakaren Stan Winston hade en filosofi som jag har tagit till mig, den går ut på att blanda och efterlikna så mycket som möjligt. 

Gör den snabba teknologiska evolutionen det lättare att göra science fiction-film? Eller blir det svårare på grund av att standarden hela tiden höjs?

Från ett praktiskt perspektiv blir det lättare tack vare att den digitala teknologin gör det möjligt att skapa nästan vad som helst du kan föreställa dig. Från ett kreativt perspektiv är det mer utmanande eftersom det inte längre finns några gränser. Glastaket blir den gräns till vilken ditt sinne är kapabelt att fantisera ihop nya saker som ingen tidigare tänkt på. Det är lustigt i filmmakande att det roliga ofta ligger i att överkomma praktiska hinder. När de hindren försvinner, försvinner också utmaningen.

Vilken aspekt av filmmakandet föredrar du  mest?

Varje fas har sina fördelar, men för mig personligen så gillar jag postproduktion allra bäst. Till att börja med är arbetstiderna civiliserade. Det är inomhus (pröva att filma på natten i -20 grader, eller i en sandstorm och du förstår vad jag menar). Men det jag gillar mest med postproduktionen är att du gör filmen på ett väldigt taktilt sätt. Du förstår när du har filmat klart så har du inte någon film än. Du har tusentals bitar av en film, men de är inte ihopsatta, lite som en flygplansmodell. Du har delarna - scener- men nu kommer klippandets hantverk, ljuddesign och specialeffekter. Det är i postproduktion som du ser hur filmen blir till, och det är otroligt hur mycket man kan påverka slutresultatet i den här fasen. Det är här som du verkligen fokuserar på att berätta historien - tempot, dramat, spänningen. För mig är det själva essensen i filmskapandet.

2009 var ett lysande år för science fiction-film, "Avatar", "Star Trek" och "District 9" för att nämna några. Varför tror du att det kom så många bra just i år och tror du trenden kommer att fortsätta?

Jag tror inte att det är en slump att just 2009 blev ett bra år för science fiction. Jag tror att allt eftersom mänskligheten begrundar de här stora existentiella frågor om hur våra liv förändras i ljuset av teknologiska framsteg, så kommer vi att fortsätta att se filmer som handlar om dessa teman. Pjäser på de antika grekernas tid, litteratur och nu filmer har hjälpt samhället att bearbeta oron som finns i vårt kollektiva undermedvetna. I tiden som vi nu lever i handlar den oron mycket om teknologi, så för mig är det logiskt att filmer med teknologiska teman kommer bli allt mer populära.

Science fiction-film måste ofta balansera mellan att informera om sina världar utan att bli för övertydliga och för beroende av exposition. Hur klarar men den balansgången?

Du har rätt, ofta tenderar tempot i science fiction-film att kollapsa under tyngden av filmmakarens behov att förklara världen. Ett klassiskt exempel är "Blade Runner". Den första bioversionen använde sig av voice over, Ridley Scotts director's cut-version släppte det förklarande elementet och jag kände att filmen blev mer involverande just därför. I "Surrogates" hade vi ursprungligen ingen exposition. Vi antog att publiken var smart och skulle gilla att lista hur världen fungerade medan berättelsen fortlöpte. Men när vi visade filmen för filmbolaget för första gången hade de en intressant reaktion, de sa: "vi vill inte bli distraherade av att undra över vem som är ett surrogat och vilka regler som gäller i den här världen". Så vi kom på idén att börja filmen med en 3 minuter lång scen som förklarar världen. Jag tror att det var rätt val, men naturligtvis undrar jag hur filmen hade blivit om vi hade börjat utan den scenen.

Så slutligen, är det här den riktiga Jonathan Mostow som intervjuas...eller ett surrogat?

Jag är den riktiga jag. Men eftersom du ser det här som tecken på en skärm så antar jag att din upplevelse av mig inte är verklig. Åh, ironin i det hela...

Av Nils Karlén