Varför Emmerich vill förstöra världen

Åh, dessa tyskar. Han sprängde Vita huset i "Independence Day" och dränkte New York i "The Day After Tomorrow", men regissören Roland Emmerich är inte klar med sin världsförstörelse riktigt än. I "2012", den senaste mastodontrullen, tar han till en ökänd Maya-myt som ursäkt för att utplåna det sista av mänskligheten – men inte helt utan tankeställare, om man ska tro Emmerich själv.

Vad vill du att publiken ska få ut av att se "2012"?

Den är som en modern återberättelse av Noahs ark. Och den ställer frågan: "vad är värt att rädda och vem är värd att rädda?" Och den berättar om folk som kanske får komma med på arken.  

Du har redan ställt till med mycket oreda i dina filmer. Hur kommer du på fräscha idéer för att slippa upprepa dig?

Jag var ju rädd för det, och tänkte tacka nej först. Filmen behöver något mer än en katastrof - något som verkligen gör det värt besväret. I det här fallet var det berättelsen om Noahs ark som väckte mitt intresse. Jag tänkte att om någon kände till jordens undergång, skulle det troligen vara en forskare. Sedan regeringen, som troligen skulle hålla det hemligt. Sedan skulle det bli en allt större internationell konspiration. Jag blev nyfiken på vilka som skulle få veta och inte. Men samtidigt ville vi hålla det personligt - det handlar om vanliga människor, familjer och moral. Vi ska rädda mänskligheten - vilka får vara med? Filmen har detta tysta, intressanta, intellektuella tema. Det är vad som lockade mig till att göra den, det handlar inte bara om förstörelse.

Hur blev du inblandad i maya-profetiorna, och gjorde filmen dig mer nyfiken på den kulturen?

Jag har ett projekt kallat "The Book of Hours", som jag researchat väl. Den ligger på is sedan Mel Gibson gjorde "Apocalypto", men om tio år eller så tror jag man kan filma den. Det handlar om Gonzalo Guerrero, den första spanjoren som landade i Yucatan och blev en av infödingarna där. Därför läste jag på om Mayakulturen, och jag har alltid känt till att de har en almanacka som slutar. Förklaringen skulle vara en global översvämning, och på nätet snackar alla om året 2012. Wow! Om ni minns "Independence Day" så tar vi upp teorierna kring Area 51 och att de skulle förvara ett ufo där. Det vävde jag in i historien vilket bara gjorde den mer realistisk. Då bestämde vi oss för att använda oss av profetian, och upptäckte att så gott som alla kulturer faktiskt har en liknande.

Det kanske inte är läge att boka in semester för år 2013?

Tja, vi läste några böcker och en dag kom vår kompositör Harald Kloser och sa: "Herregud, du måste läsa den här." Den var skriven av en forskare som granskat varenda aspekt av alla de olika teorierna och säger: "Ja, det är verkligen nånting på gång"... Det var den enda boken som verkligen skrämde mig.

Det finns alltid ett mänskligt tema i dina filmer, även när de behandlar stora katastrofer, hur kommer det sig?

Jag hatar grymhet, så du kommer aldrig få se tortyr eller blodiga slagsmål i mina filmer. Det äcklar mig, och visar på hur mycket jag älskar mänskligheten. Alla mina filmer har någon slags filosofisk aspekt, och de handlar alltid om att enas och gemensamt bekämpa någon slags fiende. Jag tror att mänskligheten är på en farlig väg. Jag kan till exempel inte förstå varför vi efter alla dessa år fortfarande har krig. Det är otroligt, och riktigt sorgligt.

Och du har en svart president i filmen. Var det ett skickligt förutseende?

Harald och jag stod på demokraternas sida. Vi frågade oss: "Ska vi ha en kvinnlig president eller en svart man?" På den tiden var de båda aktuella och Hillary ledde, och han frågade: "Vad vore coolast?" "En svart president", sa jag. Vi har redan sett exempel på starka kvinnor i ledarpositioner, som Margaret Thatcher och Angela Merkel. Men en svart man i en västerländsk nation vore unikt. Så vi gick på det mest osannolika, bara för at det skulle vara coolt. Men sen vann Obama! Och det var fantastiskt.

Hur mycket tänker du på specialeffekterna jämfört med karaktärerna när du skissar på en ny historia?

"2012" har det största antalet specialeffekter av någon av mina filmer, de är omkring 1300. Men ärligt talat är det främst historien och karaktärerna som jag är intresserad av, för utan en historia har jag inga visuella idéer. Det handlar inte om att luta sig tillbaka och säga "mer förödelse, mer förödelse". Man måste komma innanför sina karaktärer och sen se det hela genom deras ögon.

Så var det en svårare eller lättare film att göra?

Jag skulle nog säga lite mer ambitiös. "2012" var en större utmaning än "Independence Day" och "The Day After Tomorrow" Vi bestämde tidigt också att den skulle bli helt och hållet digital. Vi hade inga modellbyggen alls. Det var ett tufft beslut. Jag jobbade åter med Volker Engel som fick en Oscar för sina specialeffekter för "Independence Day", som till större delen förlitade sig på miniatyrmodeller. Så det blev en intressant omställning och jag är glad att jag valde att göra det så. Den digitala teknologin har kommit långt, idag kan man göra i stort sett det mesta och det märks inte. Det jag gillar också är att man kan finslipa det hela tiden, något som inte funkar med modeller.

3D verkar vara det heta just nu. Skulle du kunna göra en 3D-film?

Vi har pratat om det också, men jag är inte redo att köpa det än. Ännu har jag inte sett någon 3D-film som varit värd det, förutom några animerade. Det Pixar och DreamWorks gör är coolt. Annars är det inte övertygande än, det känns mer som en gimmick.

"2012" handlar om jordens undergång och "The Day After Tomorrow" varnade för farorna med global uppvärmning. Skulle du kunna göra en dokumentär om miljön?

Ja, det kunde vara intressant med en dokumentär om en äkta tragedi, men jag är filmskapare. Jag gillar fiktiva historier. Tro mig, jag uppskattar dokumentärfilmer. Jag har finansierat många och inspireras av dem, av riktiga överlevare, som kvinnan som ska ha lyft en bil för att rädda sitt barn. Katastrofer får fram oanade sidor hos oss.

Av Alexander Dunerfors
(alexander@moviezine.se)