Maleficent 2: Ondskans härskarinna 2019

Äventyr Familj Fantasy
USA
118 MIN
Engelska
Maleficent 2: Ondskans härskarinna poster

Synopsis

Historien fortsätter flera år efter handlingen i den första filmen. Vi följer den komplicerade relationen mellan Maleficent och den blivande drottningen Aurora. Tillsammans kämpar de mot nya motståndare för att skydda hedarna och de magiska varelser som bor där.
Ditt betyg
2.8 av 62 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jonna Vanhatalo

15 oktober 2019 | 16:10

Storslaget och spännande fantasyäventyr

Den spektakulära fortsättningen på Törnrosasagan om onda gudmodern Maleficent, magnifikt gestaltad återigen av Angelina Jolie, är välspelad, spännande och vidunderligt vacker. Detta är en fartfylld och färggrann fantasyfilm med viktiga budskap om acceptans och identifikation, som jag varmt rekommenderar er att se.
Det är inte ofta som uppföljare känns så här motiverade. Men faktum är att ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” har allt som en lyckad del 2 ska innehålla, plus lite till. Efter en ganska traditionell startsträcka tar historien en hisnande tur åt ett hyfsat oförutsett håll, där vi möter nya spännande karaktärer som berikar storyn ytterligare.
 
Det har gått fem år sedan sist. Aurora har vuxit upp till en ung kvinna som med vän hand regerar över sitt rike (The Moors) och varelserna där. När hennes förälskelse prins Philip plötsligt dyker upp en dag och friar till henne svarar hon ja, utan att tveka. Nyheten tas väl emot av Philips föräldrar kungen och drottningen av Holstead och framförallt hans mamma Ingrith välkomnar unionen med öppen famn. Maleficent är inte lika glad över sin skyddslings förlovning, men följer plikttroget med på ett besök till slottet, vilket blir startskottet till ett fullfjädrat krig de två matriarkerna emellan.
 
Trion från första filmen, Angelina Jolie, Elle Fanning (Aurora) och Sam Riley (Diaval) återvänder i denna andra del och samtliga gör som väntat, riktigt bra ifrån sig. Jolie är given i sin roll som Maleficent och har några härligt beska och rätt våldsamma möten med en bitsk Michelle Pfeiffer i rollen som drottning Ingrith. Det är inte helt osökt att dra paralleller till de hetsiga sammandrabbningarna vi nyligen skådade i ”Game of Thrones” mellan Daenerys och Cersei.
 
”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” är utan tvekan och ännu mer den här omgången, kvinnornas film. Det är kvinnorna som är de handlingskraftiga individerna, de som står i centrum och styr både narrativet och bataljerna. Samtidigt får vi se några finfina stöttande prestationer från manliga birollsinnehavare som Chiwetel Ejiofor, Ed Skrein och Harris Dickinson. Dickinson är otroligt ödmjuk i rollen som Prins Phillip och jag tycker mycket om att han får vara så snäll. Överlag skildras männen som mjukare mot vad de brukar i filmer och sagor, vilket är väldigt befriande och känns som ett modernt och välkommet grepp.
 
Norrmannen Joachim Rønning, som tidigare bland annat gjort ”Kon-Tiki” (2012) och ”Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge” (2017) har regisserat detta storslagna äventyr och han har gjort det väldigt bra. Tillsammans med fotografen Henry Braham och ett duktigt specialeffektsteam bjuder han oss verkligen på en otroligt vacker och färggrann upplevelse, med omsorgsfullt utmejslade detaljer och karismatiska karaktärer. På sina håll blir det möjligen lite väl mycket av allt det goda och jag hade bitvis önskat en något mer nedtonad approach för att ge vissa delar av storyn mer utrymme. Samtidigt finns mycket av filmens hjärta i den charmigt prunkande ytan, så jag låter det bero.
 
”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” är en film om gott och ont och den ständiga kampen dessa ytterligheter emellan. Det är klassisk tematik i sagor som vi har sett avhandlas förr. Här finns dock element som får historien att nå nya nivåer och jag älskar att mörkret i den tillåts ta plats.
 
Vid sidan av idén om att den sanna kärleken övervinner allt, handlar filmen om fördomar och om rädsla för det okända som en katalysator för hat och ondska, men den handlar också om familj och framförallt relationen mellan mor och dotter. Mellan raderna förkunnas det bland annat om fred, öppenhet och acceptans, viktiga och fina budskap, som passar perfekt i våra tider av kyla.
| 15 oktober 2019 16:10 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
3
Jag misstänker STARKT att den här filmen egentligen handlar om antikrist. Fågeln Fenix (jag avskyr fågeln fenix) är en symbol för antikristliga kungar som reser sig. Och de magiska inslagen... Alltså jag orkar inte gå in på djupet. Angelina Jolie gör i alla fall rollen väldigt väl. Hon framstår , trots att hon är skrämmande, som väldigt tilldragande. Men till skillnad från första filmen känns handlingen en aningens ihopkrafsad. För att vara så dålig så var den bra, men den var inte riktigt bra. Och - den är inte för barn. Se den inte med era barn. Såvida de inte är minst 11 år. Eller 12. Det är min rekommendation.
Läs mer
2
Barnen älskade filmens mäktiga slag, läskiga scener och fantasifyllda varelser. Mer av allt. Själv blev jag snabbt trött av allt buller. Inget tog riktigt tag i mig förutom just Maleficent som görs av en perfekt Jolie. Hon är ett lika fascinerande naturväsen här som i ettan. Men det räcker inte för att lyfta en ganska våldsam och rörig film. Skaparna tappade bort berättartråden i sin vilja att driva med fördomar om vem som är god och ond, för att till slut ändå vända på en femöring som om inget hänt och avsluta filmen som alla andra Disneyfilmer. 2/5
Läs mer
5
Min längtan har varit lång. Sedan 2014 då filmen “Maleficent” blev en succé på bio så har en uppföljare utlovats och Angelina Jolie ville gärna upprepa titelrollen. Sedan har det varit skillmässa med Brad Pitt, vårdnadstvister och regiarbete som har skjutit upp inspelningarna. Nu har filmen slutligen 5 år senare blivit av och jag har med mycket höga förväntningar varit och sett filmen “Maleficent: Mistress of Evil” som den heter och ska med denna filmrecension berätta om vad jag tyckte. Fanns det samma filmmagi eller mer? Men först ska jag återge lite av filmens handling. 5 år har gått. Prinsessan Aurora (Elle Fanning) har vuxit och blivit en ung kvinna som styr över sitt rike (The Moors). Sitt slott som hon ärvde av sin far har hon skänkt till människorna i det som tidigare var hennes rike. Nu befinner hon sig i feernas värld under Maleficents (Angelina Jolie) vakande öga. Hennes friare Prince Philip (Harris Dickinson) dyker upp och Aurora svarar ja på frieriet. Maleficent får via Diaval (Sam Riley) veta detta och blir rasande, men går trots sin ilska med på att träffa Prince Philips förräldrar under en vad hon tror är en fredsmäklande middag. Men inget blir som de tänkt sig eftersom Prince Philips mamma Queen Ingrith (Michelle Pfeiffer) har helt andra planer för kungariket och sonens framtid. Var väntan värd för att få den här uppföljaren undrar ni. Ja, kan jag börja med att säga. Historien börjar gulligt med söta svampvarelser och feer i alla dess former för att man ska förstå att filmen är en Disneyproduktion. Men den gulliga familjefilmsinramingen avtar gradvis. Det hela trappas upp när Angelina Jolie gör entré för första gången i sin första scen och yttrar orden “Don´t ruin my morning!”. Då vet man att en konflikt finns kvar. Hon är fortfarande inte helt god. Hon sviktar i om hon vågar lita på oss “humans”. När den katastrofala middagen på slottet sedan urartar så får det tragiska konsekvenser. Nya karaktärer introduceras och historien blir mörkare. Originaltrion bestående av Maleficent, Princess Aurora och formskiftaren Diaval finns med även denna gång. De tre feeerna som tog hand om Aurora som barn är tillbaka och till och med spinnrocken som Aurora stack sig på och föll i en hundraårig sömn finns med. Men det är vad som är bekant ifrån den första filmen. En ny karaktär är en vingklippt pyssling spelad av ingen mindre än Warwick Davies och hans karaktär är en sådan som man inte får kläm på direkt om han har fredliga eller elaka avsikter. Så är det Michelle Pfeiffers ondskefulla gestaltning av Queen Ingrith som överraskar. Därefter introduceras även en massa karaktärer då Maleficent möter en grupp varelser av sin egen sort (dark fairies). Så med andra ord får man en hel del andra intressanta och nya karaktärer introducerade. Men även handlingen bjuder på överraskningar. Man får veta en del om Maleficents ursprung och vad hon är för något. En del kanske kan tycka att detta tar bort mystiken ifrån karaktären. Men jag tycker om att man nu har fått pusselbitar på plats för att kunna förstå henne bättre. Första filmen ville förmedla att de historier som berättas kanske inte nödvändigtvis är sanna. Berättaren som för dem vidare kan vara den som ljuger. Skurken behöver inte nödvändigtvis vara genomond. Vem personen är som fört sagan vidare ska inte jag berätta. Men också det får man veta. I denna uppföljare lär man sig om vilken varelse Maleficent är och hennes släktes historia med dess konflikt med människorna. Det ger en helhetsbild till karaktären Maleficent och vilket nu får tittaren att älska henne ännu mer. Filmen “Maleficent: Mistress of Evil” har ett fint budskap om att lyckas hitta sitt inre jag för att förstå vilken sida man står på. Samt är det en berättelse om att man trots att man känner sig utanför kan finna en familj överallt. Familjen behöver inte bara handla om blodsband. Det är kärleken som segrar över hämden och hatet. Jag tycker att det är en fin sagovision i det kalla klimat vi nu lever i med globalt hat emot diverse folkgrupper. Det är mysigt att drömma sig bort i en fantasivärld som den visuellt vackra värld som har skapats kring Maleficent. Till stor del är filmens grundpelare att Maleficent och Queen Ingrith slåss om vem som ska få ge Aurora moderlig kärlek. Men alla andra element i denna effektivt uppbyggda och spännande historia sammanflätar alla dess element till en magnifik helhet. Filmen kan starkt rekommenderas för såväl äldre barn som vuxna. En “Game of Thrones” doftande historia med familjefilmsutsmyckning och ett fint budskap är vad man får. Jag blev mycket imponerad och ibland berörd till tårar av filmen “Maleficent: Mistress of Evil”. Mitt betyg är utan tvekan 5/5.
Läs mer