Furiosa: A Mad Max Saga 2024

Mina initialt höga förväntningar sänktes en del efter första trailern som jag tyckte hade väl ojämn kvalitet på effekterna och plastiga miljöer. Sedan dess har jag därför mest gått runt och stilla hoppats på att detta trots allt skulle kunna komma att slå knock på mig. Och vet ni vad, knock blev det och nu sitter jag här med en blåtira i fejset och bara myser!

 

George Miller har regisserat detta episka äventyr som perfekt kompletterar hans tidigare alster. Inte minst den senaste ”Mad Max: Fury Road” (2015). Miller är konsekvent i sin postapokalyptiska vision, men väljer här att inte bara bredda sitt universum utan även dyka djupare ner i den.

 

Karaktärerna är denna omgång flera, har fått mer kött på benen och nya miljöer har lagts till. Den tidigare mest på ytan florerande melankolin synas mer ingående och får således delvis sin förklaring. Dock dröjer sig Miller inte kvar i melankoliska lager för länge, utan ger publiken det som vi faktiskt kommit för att få. En kittlande och spektakulär antiutopisk show med massa hårdkokt action från exakt alla håll.

 

I den första halvan av filmen får vi möta den unga Furiosa (Alyla Browne) som blir kidnappad från sin trygghet i den gröna oasen som är hennes hem. Hon hamnar i fångenskap hos hippiedespoten Dementus (Chris Hemsworth) som lajvar obehaglig myspappa ett tag, innan han något år senare ger henne till citadellets överhuvud Immortan Joe (Lachy Hulme). Ni minns garanterat den groteske, silverhårige tyrannen som vi lärde oss att hata redan i ”Fury Road”. Och särskilt mycket mysigare är han inte här.

 

Åren går och Furiosa avancerar i rang. Utåt sett är hon lojal sin ägare, men inom sig när hon ett brinnande hat och en iver att göra upp med de som förstörde hennes barndom. Men hon har också en längtan efter att en dag kunna ta sig hem. Ett uppdrag i öknen ger henne så småningom en möjlighet till flykt, och hon tar den.

 

Anya Taylor-Joy spelar Furiosa från ungefär halvvägs in i filmen och hon är fullständigt lysande. Hennes stora ögon och intensiva blick uttrycker allt det som inte sägs i ord. Karaktären har som nämnts två mål, som hela tiden driver henne men också handlingen framåt.

 

Taylor-Joy gör en annan Furiosa än den Charlize Theron med största trovärdighet gav liv till 2015. Och det är helt okej. Ty Furiosa i detta är annorlunda, hon är yngre, har en gnutta hopp kvar, men alltså också ett rivande hat och en önskan om hämnd. Dunkla känslor som ännu inte tagit över, utan snarare fungerar som katalysator till inte bara det som händer här, utan även sen.

 

Överhuvudtaget är tonen i denna prequel lite mer, ja kanske optimistisk, även om ordvalet genast känns helt fel. Detta är inte feel-good någonstans, men heller inte avgrundsdjup i sitt mörker. ”Fury Road” var som en dyster roadtripp in i något ännu mera bottenlöst, och trots att dystopins hopplösa skimmer kastar skuggor över tillvaron också i ”Furiosa”, så finns här något annat också, möjligen lite överlevnadsanda?

 

Men låt inte det lura er, våldet är brutalt och blodsplattret sällan sinande. Hemsworth gör sitt bästa och bjuder på några repliker med glimten i ögat, men mest är det här en saga om att döda och bli dödad.

 

Visuellt är filmen ett sprakande spektakel, med extra allt. Fotot är fenomenalt bra, klippningen likaså och miljöerna verkligen storslagna. Inledningsvis får jag lite kuliss-feeling, och köper därför inte omgående världen som den presenteras för mig. Dock tar det inte särskilt lång tid och framförallt inte många motorvarv över sanddynen innan jag helhjärtat sveps med i det jag ser. Sedan sitter jag där, med på en fascinerande åktur jag helst aldrig vill hoppa av.

 

”Furiosa: A Mad Max Saga” är renodlad vuxenaction i sin renaste och mest ösiga form. Det är motorcykeljakter, biljakter, explosioner och innovativa tortyrmetoder som ackompanjeras av desillusionerade war-boys i lianer, och medryckande rockiga toner. Mycket mer kan man faktiskt inte önska sig av en undergångsromantisk mardrömssaga!