The Crow 2024

I havet av remakes och reboots har få varit så omstridda och till och med hatade redan innan premiären som ”The Crow”. Redan när trailern släpptes stod fans av såväl James O’Barrs serie som originalfilmen från 1994 i kö för att peka ut fel. Inte blev det bättre när filmen släpptes och kritikerna tog fram stora sågen.

 

Ska man vara snäll är inte detta den katastrofala kalkon som många målar upp den som. Det finns definitivt värre filmer både bland alla oräkneliga reboots men även inom actiongenren. Här finns ändå någon slags ambition att göra något mer än att upprepa Alex Proyas föregångare.

 

Med det sagt så är det knappast bra. Vilket är synd, speciellt med tanke på att det är Bill Skarsgårds första stora huvudroll i en Hollywood-franchise. Det är även vår blågula stolthet som tappert får bära filmen på sina muskulösa axlar med sin såväl fysiska som känslomässiga insats. Men det hjälper inte.

 

Han spelar Eric som med tragiskt förflutet hamnat på en rehabiliteringsanstalt. Där möter han och förälskar sig i Shelly (FKA Twigs), som i sin tur är på flykt från kriminell superboss (Danny Huston) och hans torpeder. Paret flyr anstalten och lever loppan tills de blir uppsökta och mördade av skurkarna. Eric återuppstår från de döda och ger sig ut efter hämnd.

 

”The Crow” är ett urexempel på en reboot som i sig inte är en dålig idé men misslyckas med att uppdatera med några vettiga ändringar. Premissen att återuppliva historien är egentligen inte helt galen. Föregångaren är trots allt 30 år gammal och berättelsen har intressanta teman kring kärlek, livet och döden.

 

Men man slarvar bort potentialet med en som bäst halvdan, lättglömd film. Mycket kan nog skyllas på regissören Rupert Sanders, vars tidigare meriter ”Snow White and the Huntsman” och ”Ghost in the Shell”-remaken knappast gör honom lämpad för jobbet. Han kan visserligen rama in några sekvenser med hyfsad stil och leverera puttrig action. Men det är standardkvalité som aldrig höjer sig över medel.

 

Ett perfekt exempel är en stor fightsekvens i foajén i en opera. Här slåss Skarsgård med en rad underhuggare medan man korsklipper till föreställningen på scen. Även om här finns några småkul, blodiga effekter så är det slarvigt och oinspirerat. Här finns potential till en glimt i ögat men istället för att använda sig av materialet så verkar Sanders mest vilja leverera häftigt slagsmål i ”Kill Bill”-stil.

 

Medan Skarsgård kämpar för att ge titelkaraktären både mänskliga drag och hårdhudad superhjälteattityd så tillåter inte regi (eller manus) en smidig övergång. När den förtvivlade, tafatta Eric ska bli oslagbar mordmaskin sker förvandlingen i en fingerknäpp, som om det saknas en scen eller två. Inte hjälper det då att andra karaktärer är lövtunna karikatyrer.

 

Den vanligtvis sevärda Danny Huston är skamlöst bortkastad som en stereotypisk skurk som verkar ha vandrat in från en provfilmning för en Bond-film. Finska Laura Birn har några hyfsade ögonblick som iskall sidekick men rollfiguren skulle lätt kunnat strukits från filmen utan någon större skillnad.

 

Att man spenderar en större del av filmen med att introducera och fördjupa Eric och Shellys romans resulterar inte heller i någon känslomässig förlösning. Ett av problemen är att FKA Twigs är en aningen svag aktris som inte riktigt når Skarsgårds mer stabila nivå. Hon är knappast den värsta av popstjärnor som ger sig på skådespeleri men när är svårt att engagera sig i Erics sorg över den lite anonyma Shelly.

 

I övrigt är det en kråksång till film som inte är provocerande dålig men lite för dum, lång, platt, tråkig och meningslös. Mycket möjlighet till stämning avrättas med en överdos av exposition och förklaringar som dumförklarar publiken. Nästan allt ska serveras med versaler så man inte behöver tänka eller känna något själv.

 

Och när Skarsgård ska ta av sig tröjan för att blotta tvättbrädan en femtielfte gång blir det oavsiktligt fnissigt.

 

Även om man inte ska jämföra med originalfilmen så går det inte att överse att de flesta ändringar tyvärr inte är till det bättre. Det inkluderar en slags spirituell vakt (Sami Bouajila) på andra sidan som mestadels ersätter titelfågeln som vägledare till Eric. Eller skurkens desperat utstuderade övernaturliga bakgrund. Och inte minst några hiskeliga kostym- och frisyrval som gör att man saknar stilrenheten i filmen från 1994.

 

Med tanke på hur många olika regissörer och huvudrollsinnehavare den här filmen gått igenom sedan den kom på tal redan 2008 är det halvdana resultatet en enorm besvikelse. Inte den värsta av sin sort och alltid sevärda Skarsgård ska absolut ha beröm för att göra det bästa han kan med ojämnt material. Vi får hoppas att det går bättre för hans nästa nyinspelning, ”Nosferatu”...