Gräns 2018

Gräns poster

Synopsis

Tullpolisen Tina har ett sjätte sinne när det gäller att peka ut smugglare. Det är nästan som om hon kan lukta sig till när någon döljer något. Men när den mystiske Vore kliver av färjan så tvekar hon för första gången på sina känslor. De attraheras av varandra, men när hon lär känna honom inser hon samtidigt att hennes liv är baserat på en enda stor lögn. Precis som Vore så hör Tina inte hemma i den här världen. Från en novell av John Ajvide Lindqvist.
Ditt betyg
3.4 av 99 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Gräns (Border)
Biopremiär
31 augusti 2018
DVD-premiär
11 februari 2019
Digitalpremiär
11 februari 2019
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
TriArt Film
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

10 maj 2018 | 17:05

En absurd kärlekshistoria

Fantasy, romantik, nordisk mytologi och lite polisdeckare på det. "Gräns" är en film som inte liknar mycket annat men oj, vad det är uppfriskande! Nog finns det bättre Ajvide Lindqvist-historier som borde ha filmats först, men den här filmen är tillräckligt skruvad, obekväm och fängslande för att väcka intressanta samtal hos filmälskare.
Jag kan inte fatta att det tog tio år för en ny John Ajvide Lindqvist-filmatisering att nå vita duken. "Låt den rätte komma in", en av Sveriges mest uppmärksammade skräckfilmer, borde öppna alla slags dörrar men icke. Hans fantastiska historier, små sagor som petar in element av skräck och fantasy i vår verkliga värld, är som gjorda för att filmas. Det finns nog historier som lämpar sig bättre för det än "Gräns", men vi tar vad vi får.

Den här skruvade lilla kärlekshistorien är verkligen inte en film för alla, men definitivt något udda och efterlängtat inom svensk genrefilm.

I "Gräns" möter vi Tina (en oigenkännlig Eva Melander), tullpolis med ett sjätte sinne. Tina kan lukta sig till människors skam eller rädsla, vilket gör att hon hittar smuggelgods bättre än någon annan. I övrigt håller hon sig undan människor så gott hon kan. De enda hon umgås med, om än inte jättegärna, är sambon Roland (Jörgen Thorsson) och så pappa (Sten Ljunggren) som blir allt mer glömsk. Själv trivs hon bäst i skogen, nära naturen och långt bort från blickar och glåpord.

Tina har lärt sig att leva med sitt udda utseende. Men hon blir överraskad - och kanske attraherad? - när resenären Vore (Eero Milonoff) en dag står framför henne. Han har samma missbildning som Tina, samma luktsinne, och han ser henne på ett sätt som ingen annan. Något djuriskt väcks inom henne. Det blir början på en filmromans som inte liknat mycket annat du sett.

Ibland är det vampyrer, ibland zombies, och ibland andra välbekanta element från skräckens värld som Ajvide Lindqvist väver ihop med en välbekant bild av Sverige. Den här gången lånas det från nordisk mytologi, och ja - det där kräver ju att man bortse från rätt osannolika händelser. Man får gå in med öppet sinne och helt enkelt acceptera vilka regler som gäller just i denna värld.

Men hur mycket de modiga skådespelarna än grymtar bakom sina masker (vilken fantastisk förvandling!) och hur mycket regissören Ali Abbasi än försöker sälja in det otroliga, så balanserar det ofta på gränsen mellan fullkomligt fascinerande och skrattretande absurt. Det finns en skönhet och skörhet i allt det fula. Originellt? Definitivt. Man kan inte slita blicken från bioduken.

Det tar mig ett tag att smälta vad jag just har sett. "Gräns" är en vacker berättelse om att hitta sin själsfrände, och därigenom sig själv, skildrad på det mest motbjudande sätt.

Det är en häftig resa, om än skakig. Vissa repliker väcker skratt i biosalongen. Man skruvar på sig obekvämt. Man överraskas av vändningarna, men undrar också över några av frågorna som lämnas obesvarade i slutet. "Gräns" är inget mästerverk. Det känns snarare som ett lyckokast, att en sådan absurd historia faktiskt fungerar så pass bra som film - utan att halva publiken har lämnat salongen. Jag kastas mellan obehag och otippade feelgood-vibbar, och i slutändan får man bara medge att Tinas absurda kärlekshistoria har väckt känslor inom en.

Om "The Shape of Water", filmen där Sally Hawkins blir kär i en fiskman, kan ta hem tunga Oscars så kan nog även "Gräns" bli omnämnd på nästa Guldbaggegala. Frågan är bara om mainstream-publiken är redo för något så här udda?
| 10 maj 2018 17:05 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
3
Den sjukaste film jag någonsin sätt. Det är oklart huruvida det är bra eller dåligt. Den startar långsamt för min smak och det är först halvvägs in som man känner att den blir någorlunda värd att se på. Ärligt talat skulle jag inte rekommendera denna för den vanliga biotittaren men den som letar efter något udda, artistiskt och inte minst minnesvärt så kommer man inte bli besviken.
Läs mer
5
John Ajvide Lindqvist filmatiseringen "Gräns" har jag velat se sedan en Facebook vän som beundrar författaren tipsade om filmen. Jag bor dessvärre i en småstad där vår biograf bara har en biosalong. Filmen hanns därmed inte med på grund av andra konkurrerande filmer. Men nu har den släppts på dvd. Så jag ska för ovanlighetens skull göra en dvd-recension där jag äntligen kan få tala om vad jag tycke. Men först lite om handlingen. Tullpolisen Tina (Eva Melander) har ett sjätte sinne när det gäller att peka ut smugglare. Det är nästan som om hon kan lukta sig till när någon döljer något. Men när den mystiske Vore (Eero Milonoff) kliver av färjan så tvekar hon för första gången på sina känslor. De attraheras av varandra, men när hon lär känna honom inser hon samtidigt att hennes liv är baserat på en enda stor lögn. Precis som Vore så hör Tina inte hemma i den här världen. När jag först hörde orden övernaturligt och fantasy i sammanhanget svensk film så blev jag först lite kritisk. Men eftersom jag gillar John Ajvide Lindqvists sätt att skriva och hans sätt att blanda teman som övernaturligt, skräck och personer i samhällets utkant så tyckte jag att filmen kunde vara värd att ge en chans. I det här fallet lockade även influenserna av svensk mytologi och troll. Därmed så läste jag novellen filmen är baserad på och sedan fanns ingen återvändo eftersom jag älskade boken. Och filmen älskar jag lika mycket om inte mer. I det stora hela följs boken ganska punktligt med undantag för vissa vidareutvecklingar som behövs för filmformatet. Sådana vidareutvecklingar kan vara ödesdigra ibland. Men inte i detta fall. Framförallt uppskattar jag att filmens huvudtema är identitetskris vilket jag själv i vissa faser av livet har kunnat identifiera mig med. Vem man är i ensamhet kan vara svårt nog. Men hur är man i grupp och måste man befinna sig inom samhällets sociala normer? Det är viktiga frågor som tas upp. Filmen är även en oförglömlig kärlekssaga som inte liknar någon annan man har sett. Trollmytologin som präglar filmens huvudkaraktärer vill filmens regissör Ali Abbasi att man ska se som en metafor för det västerländska samhället och vissa minoriteter som inte anses tillhöra majoriteten. De som faller utanför den sexuella normen, ser annorlunda ut, är annorlunda eller har annan hudfärg. Det kan lätt hända att dessa grupper känner sig ensamma och utfrysta och att den där metaforen är påtaglig i filmens story gör att jag verkligen tycker om den. Skådespelarna Eva Melander och Eero Milonoff som fått en varsin Guldbagge för sina roller ger verkligen färg och nyanser åt storyn. Särskilt Eva Melander som får utmaningen att spela en kvinna som i och med sitt avvikande utseende är återhållsam med såväl känslomässiga utspel som yttre gester. Detta för att inte utmärka sig. Eva Melander som precis som sin motspelare är sminkad till oigenkännlighet är en vacker kvinnan som förmodligen privat är van vid att ta större plats.Så att förminska sig på det viset som människa måste ha varit en utmaning. Och kemin som uppstår emellan hennes och Eero Milonoffs karaktärer känns väldigt äkta och påtaglig. Visuellt är också filmen en fröjd för ögat då man dras ut i trolska nästan John Bauer lika skogar fyllda med rävar, älgar och annat trevligt. Aldrig har skogar gestaltats med sådan mystik och skönhet i en svensk film. Skogsscenerna som symboliserar fristad och möjligheter till sexuell frigörelse blir en spännande kontrats till det trista samhälle där resten av filmen utspelar sig. Sammanfattningsvis så levde filmen "Gräns" verkligen upp till mina förväntningar. Det är en vacker kärlekshistoria om att våga vara sig själv trots att omgivningen har ljugit för en om vem man egentligen är. Man inspireras till tankar och grubblerier om vad som borde ändras på i vår värld och de tankarna dröjer sig kvar tills långt efter filmens slut. Mitt betyg till den vackra filmen "Gräns" är en femma av fem möjliga.
Läs mer
4
Man hade fått en ganska tydlig uppfattning om handlingen från trailers innan men filmen har en oväntad twist som iaf överraskade mig ordentligt. Annars påminner den en del om Låt den rätta komma in, även om den inte riktigt når samma nivå. Tveklöst ännu en lyckad filmatisering av en bok som kanske är lite för udda för att locka den stora publiken. Fantastiska masker o bra skådespelarinsatser av huvudkaraktärerna. Ett måste för alla cineaster.
Läs mer
Visa fler