The Second Act 2024

Auteuren Quentin Dupieux har skramlat ihop Frankrikes främsta skådespelare, och låter dem hålla låda i bekväma och lagom underhållande 80 minuter. Och några fler förtjänar den inte.

 

Filmen tar sin början i ett samtal mellan de två vännerna Willy (Raphaël Quenard) och David (Louis Garrel). Den senare ber sin kompis ta över dejtandet av klängiga flickvännen Florence (Léa Seydoux) eftersom han själv inte tänder på henne och därför inte kan prestera sexuellt. Willy är tveksam, men går med på idén, varpå ett möte dem tre emellan planeras in. Ett möte som även Florences pappa (Vincent Lindon) tydligen ska vara med på. Kruxet här är att karaktärerna inte är de vi tror att de först är och att kammarspelet vi beskådar bara är ett i flera andra.

 

”Second Act” är alltså en sorts ironisk metahistoria, och en film i en film, i eventuellt ytterligare en film, som handlar om att göra just film. Trådarna är några men de löper rätt snyggt intill varandra och trasslar inte nämnvärt.

 

Upplägget och premissen känns kul och modernt, men även om jag skrattar gott flera gånger så går dramat ibland på tomgång. Humorn finns i de många repetitiva och utdragna turerna, men faller också ofta på grund av desamma. Det blir för utdraget, utan att det verkar finnas någon vidare mening med att dra ut på det, och då blir det inte så bra.

 

Samtidigt finns ett par riktigt långa scener och lika långa tagningar, som utan tvekan övertygar sett till både innehåll och stil. Dupieux har själv både filmat och redigerat, samt skrivit det dialogtyngda manuset, som innehåller mycket torr humor och några riktigt roliga replikskiften. Framförallt finns en sekvens med ett telefonsamtal mellan Florence och hennes mamma som är hysteriskt kul och får salongen att unisont frusta. Vid sidan av det ofta dråpliga och fånigt ängsliga, berör Dupieux rätt tunga ämnen som #MeToo, cancel-kultur och representation. Allt blandas ihop till hyfsat obekväm, men ändå, som sagt, rolig underhållning.

 

”Second Act” är en absurdistisk och sevärd fransk dramedi med bra och trovärdiga skådespelare som höjer upplevelsen där den annars inte riktigt lyckas lyfta. Filmen gör egentligen inte mycket väsen av sig och är i slutändan en lättglömd fabel, som enkom roar för stunden. Och det är väl kul så?